Jag kom alltså hem till mina biologiska föräldrar dagen före julafton 1952. Redan ett halvår senare, alltså sommaren 1953, var jag tillbaka i Fåglum. Tant Anna och Tant Augusta bodde fortfarande kvar i den lilla stugan. Jag minns ingenting från den sommaren, hur det kändes att komma tillbaka, vad jag gjorde etc. Jag pratade nyligen med Gun-Britt i telefon och frågade om hon kom ihåg något, men hon kom bara ihåg att jag kom tillbaka över sommaren.

Sen tog det några år tills jag kom tillbaka igen. Det var sommaren 1957 och jag var 14 år. Tant Anna och Tant Augusta hade flyttat till ålderdomshemmet och Tant Anna hade dött år 1955.

Här hälsar Leena och jag på Tant Augusta på ålderdomshemmet.

Hon är 83 år.
 
Jag minns att jag också hälsade på henne ensam och en av gångerna gav hon mig nyckeln till huset och sa att jag skulle gå och ta det jag ville ha, för sedan skulle allt säljas på auktion när hon dött.

Jag tyckte det var obehagligt att gå in i huset, som stått tomt länge. Två saker måste jag ta, sa Tant Augusta. Den här fina Kalevala-broschen, som Tant Gerda fått för att hon tagit emot krigsbarn,

och en lång ganska grov guldkedja, som egentligen hörde till en herrklocka, som Tant Gerda fått när hon utexaminerats till lärare. Klockan skulle man ha i bröstfickan på västen och det fanns en typ karbinhake med fjäderlås som man skulle knipa fast i kanten på fickan. Sedan skulle kedjan hänga dubbel i en båge över magen.

Jag har ingen aning vart själva klockan tagit vägen, men jag tog kedjan och Leena och jag fick var sin halskedja och var sitt armband av den. 
Under många år hade jag kedjan ständigt runt halsen och trädde på ’karbinhaken’ som hänge.

Lite ovanligt så där. 

Sen visste jag inte vad mera jag ville ha. Jag tog två böcker: Onkel Toms stuga och Finn, en gatupojke (utgiven av Svenska Missionsförbundet). Det var mina favoritböcker, som jag läst många gånger.
Jag valde också ut två små saker från Tant Gerdas sekretär:

Ett litet bläckhorn och en liten burk att ha stålpennorna i. De är i silver och tjockt glas. De står framme på byrån i arbetsrummet och jag förvarar mina finaste örhängen och ringar i dem.

Tant Augusta dog ett år senare och huset och allt lösöre såldes på auktion.
Karl-Alvar köpte huset och hyrde ut det.

Det här verkar bli långt, så jag får fortsätta i morgon…

Ha en fin tisdagskväll<3

Ungefär 65000 finska barn kom till Sverige under krigsåren 1939-1945.
De flesta av oss har väl sett bilder på eller TV-program om dessa barn som kom med adresslapp runt halsen. Mina fyra äldre syskon fanns bland dem, dock inte jag.

Att jag inte kom med lapp runt halsen, blev ett problem för mig. Jag tyckte att jag inte kunde kalla mig för “krigsbarn” och fick alltså inte identifiera mig med de känslor de berättade om, även om jag många gånger kände igen mig.

Jag har ofta fått frågan: “När har du kommit till Sverige”? Folk blir nyfikna, för jag pratar svenska utan finsk brytning och jag pratar inte finlandssvenska, men jag är alltid tydlig med att jag är finsk. Jag har alltid sagt att jag bott nästan hela mitt liv i Sverige och att jag första gången kom hit som krigsbarn… eller egentligen inte… och sedan har jag försökt förklara att jag inte kommit med lapp runt halsen, utan senare… bla, bla, bla. När jag berättat om min tid i Fåglum har jag nästan raljerande talat om tanterna och deras religiositet och Luther …

Efter Leenas död blev jag sjuk. Diagnosen var ‘utbrändhet’ och jag blev tvungen att stanna upp och göra mig av med en del tungt bagage jag släpat på. Jag gick i terapi i flera år.

En natt drömde jag följande:
Jag såg en liten flicka på långt håll. Hon var klädd som de finska krigsbarn jag sett på bild, i vinterkappa, tjocka strumpor, raggsockor och pjäxor. Runt halsen hängde en lapp i ett snöre. Jag gick närmare för att läsa på lappen, förväntade mig förstås ett namn, men det enda som stod där var “Utan emballage”.

Nästa dag målade jag en stor bild av flickan, som jag tog med mig till terapin. Vi hängde upp bilden på väggen och jag mötte för första gången mig själv som "krigsbarn" och mina känslor kring detta. I drömmen hade jag ju en lapp runt halsen som ’legitimerade’ mina känslor. Jag var precis lika utsatt som de andra krigsbarnen.

Jag fick höra att jag hade rätt till mina egna känslor. Jag hade skickats iväg “utan emballage”, utan något skydd. Jag hade all rätt att känna mig övergiven och sårbar. Jag hade burit med mig denna utsatthet och sårbarhet hela livet, även om jag som vuxen alltid haft bättre förutsättningar att hantera vissa situationer.

Senare upptäckte jag att det fanns anteckningar och stämplar i mitt gamla pass, som visar att tanterna fått inköpskort från B.Åsaka m.fl.socknars kristidsnämnd. Alltså hade myndigheterna ansett att jag var krigsbarn.

Att leva "utan emballage" fungerar ju åt båda hållen och jag känner att jag har berättat min resa med brutal ärlighet, utan att dölja något. Somliga tycker kanske att jag varit för utlämnande, men det har bara funnits ett sätt för mig, nämligen att berätta det jag kommer ihåg, vare sig det handlar om personer, platser eller känslor.

I morgon ska jag berätta om senare besök till Fåglum…

Ha en bra måndagskväll <3

Några dagar före jul kom Leena efter mig. När vi packade ihop mina tillhörigheter upptäckte vi att nästan alla mina kläder var för små. Det var helt uppenbart att ingen hade brytt sig om mina behov på länge. Jag fick resa i ett par skidbyxor och med pjäxor på fötterna. Jackan var alldeles för liten, ärmarna slutade strax under armbågen och skärpet satt under bröstet.

Här står jag på tågperrongen i Herrjunga tillsammans med min äldsta brors dåvarande fästmö.

Jag ser ju glad ut i alla fall.

Tanterna hade nog varit generösa med pengar, för Leena och jag övernattade i Stockholm på anrika Hotell Reisen, som fortfarande ligger på samma plats nere vid Skeppsbron, varifrån Finlandsbåtarna for.

Jag fick en ny kappa, en riktig duffel, lodengrön med stora träknappar. Efter det har jag alltid haft en duffel i min garderob. Mamma sydde flera stycken och senast i somras köpte jag en i Finland.

Jag drack min första Coca-cola. Det var 1952 och Coca-cola hade precis kommit till Sverige. Den fanns i små glasflaskor, som man stack ett sugrör i. Jag var inte så imponerad, men Leena tyckte det var stort.

Vi gick på julmarknad i Gamla stan. Det var samma små röda kiosker med tomtar som i dag. Jag fick mitt livs första heliumballong. Den knöt jag fast i sänglampan ovanför sängen. På morgonen hade heliumgasen gått ur den, så den låg på mitt ansikte när jag vaknade.

Så var det dags att gå ombord på båten. Det var knökfullt eftersom det var två dagar före jul och vi hade inte fått några hyttplatser. Men vi hade tur. Leena kände en styrman ombord och eftersom han skulle vara i tjänst hela natten, fick vi sova i hans hytt.

Följande dag åkte vi buss från Åbo till Björneborg. Det tog några timmar och jag blev åksjuk och kräktes i en påse. När vi kom till Björneborg, skulle vi åka med ytterligare en buss och då minns jag att jag klagade lite.

Till slut klev vi av med vårt pick och pack utanför ett litet hus. Det var rått och kallt, ingen snö på marken, allt var grått och träden var alldeles kala. Jag tyckte det var fult.

En kvinna med svart hår och förkläde kommer springande ut ur huset. Hon springer lite framåtböjd, flaxar med armarna och ropar något jag inte förstår. Min trötta hjärna spelar mig ett spratt. “Hjälp, hon är en höna”, tänker jag.
Det är min mamma, ’äiti’.

Lite senare på eftermiddagen stiger en man in genom köksdörren. Jag går mot honom och utan att böja sig ner, trycker han mig mot sin runda mage och skrattar. Hans rock är sträv och min näsa hamnar precis på en knapp. Han luktar svagt av cellulosafabriken han arbetar på.
Det är min pappa, ’isä’.

Det är den 23 december 1952. Jag är hemma igen. Efter sex och ett halvt år. 

 (Resan är nu slut, men jag har ett par avsnitt kvar, som kommer nästa vecka.) 

Ha en skön söndagskväll!

Jag har en stor minneslucka efter Tant Gerdas död. Leena kom efter mig när hennes jullov började, några dagar före jul. Tiden fram till dess, ett par månader, har jag absolut inget minne av. Jag kommer inte ens ihåg Tant Gerdas begravning.

Jag försöker hitta en känsla av hur det var och får en förnimmelse av att jag var trött och less och ville bara bort. Tant Gerdas sjukdom och död hade tärt psykiskt på mig. På mitt skolfoto tycker jag att jag ser ovårdad ut. Jag antar att jag fick sköta mig själv så gott det gick och jag var ju bara nio år och ensam och ledsen.

En endaste händelse kommer jag ihåg och det var när jag sa adjö till mina skolkamrater. Magister Karlberg berättade för alla att jag skulle åka hem till Finland till min mamma och pappa och så fick jag presenter. Jag fick en liten handväska och så fick jag denna fina porslinsflicka med en blomsterkorg i handen.

Hon är ganska stor, ca 20 cm hög. Antagligen hade farbror Charles och tant Majken valt ut henne till mig. De kunde väl inte hittat något bättre, eller hur?

Jag minns att jag var generad över uppmärksamheten, men otroligt glad över de fina presenterna.

Den lilla flickan och jag hade ett hat-kärlek förhållande under många år. Så länge jag bodde hemma hos mina föräldrar, hade jag henne i mitt rum, men när jag flyttade hemifrån, ställde jag upp henne överst på bokhyllan i mina föräldrars vardagsrum.

Där stod hon i många år tills hon föll ner och bröt nacken. När jag kom hem följande gång, limmade jag ihop henne och tog med mig henne hem till mig. Det fattades några skärvor, som inte tagits till vara, men det gjorde ingenting. Nu var hon mera lik mig, lite kantstött av livet

I dag är hon min viktigaste ägodel och står i bokhyllan i gott sällskap med ett par av mina änglar, den bekymmerslösa keruben och jympaängeln.

(Och nu gråter jag igen…)

I morgon ska jag berätta om hemresan, som jag däremot kommer ihåg i detalj.

Ha en trevlig lördagskväll!

Tant Gerda fyllde 70 år i början på september 1952. Här sitter hon sjuk och trött, halvt dold bakom alla blommor hon blev uppvaktad med.

Strax därefter blev hon mycket sämre och till slut fördes hon till sjukhuset. Då fanns inte alla avancerade röntgenapparater vi har tillgång till i dag, så läkarna beslutade att öppna hennes buk och se efter. De öppnade, konstaterade att hon hade en spridd cancer i alla organ, sydde igen och skickade hem henne.

Jag minns det makabra beskedet. “De öppnade henne, kunde ingenting göra och sydde igen.”
Det kunde bara betyda slutet, även om jag hade svårt att fatta det.

Tant Gerda flyttade ner till den lilla kammaren bakom köket. Där låg hon nu i sin tur under Luthers vakande ögon. Två sjuksystrar turades om att vaka över henne och ge henne medicin. Jag undrar om hon fick tillräckligt med smärtstillande, för jag har ett minne av att hon hade mycket ont.

En dag, när jag kom hem från skolan på lunchen, blev jag kallad in i kammaren. “Hon frågar efter dig”, sa de. Tant Gerda halvsatt i sängen och hade väldigt svårt att andas. För varje inandning satte hon sig upp och för varje utandning föll hon tillbaka mot kuddarna bakom ryggen. Det var lite skrämmande.

“Hon är här nu”, sa någon. Jag satte mig på sängkanten, Tant Gerda famlade med armarna i luften och sa något som jag tolkade som “Marja, Marja…” och i nästa inandning tog hon om mig och drog med mig ner i sin allra sista utandning.
Jag förstod direkt att hon dött.

Jag var nio år. 35 år senare skulle jag gå igenom nästan exakt samma scen med Leena.

Jag sprang direkt upp på övervåningen och in i den bortersta vrå jag kunde hitta. Där kilade jag in mig mellan en stor kista och linneskåpet i den mörka skrubben och satt och grät. Ingen kom upp efter mig.

Efter en stund gick jag ner i köket och sa med hög och klar stämma: “Nu måste jag väl ändå fara hem till Finland.” Jag hade bestämt mig.

Detta är min favoritbild av Tant Gerda. Det är min ‘änglabild’ av henne.

Nu tar vi en paus på 2 veckor innan nästa avsnitt. Det är inte så många avsnitt kvar…

Ha en skön söndag!

En syster, Tant Tilda, Matilda Engstam, var gift och bodde i Vänersborg. Jag minns att vi for och hälsade på henne och det var alltid i samband med att någon av tanterna behövde nya glasögon. Jag tror att Tildas man var optiker.
Vi åkte alltid bil, troligtvis var det farbror Nat som körde. Vid ett ställe var vägen sprängd mellan två stora berg, Halleberg och Hunneberg. Högt uppe på den ena sidan fanns en stor trästaty av en älg. Där brukade kungen jaga. Det var stort. Vi måste ha åkt till Vänersborg flera gånger, för jag minns att jag väntade med spänning på att vi skulle komma till den stora älgen.

Tant Tilda och hennes man bodde i en stadslägenhet och hade det väldigt fint hemma. Jag minns inte om vi övernattade nån gång. En gång minns jag att vi for in till Trollhättan på hemvägen. Det var kväll och det var festligheter av något slag. Jag minns vattnet, en massa färgglada lampor och fyrverkerier. Det var magiskt för mig.

Tant Tildas man dog. De hade inga barn och Tant Tilda kunde inte klara sig på egen hand, så hon flyttade till tanterna i Östergården. Hon var 83 år när hon själv dog, så hon måste ha varit närmare 80 år när hon kom dit.

Tanterna var inte riktigt snälla mot henne. Jag vet inte om det var för att vi blev trångbodda, eller för att hon inte var lika strängt religiös som de. Hon fick i alla fall sova i den lilla kammaren under Luthers stränga blick.

Tant Tilda var inte riktigt frisk. Hon hade en muskelsjukdom som gjorde att benen plötsligt vek sig under henne och hon ramlade ihop som en säck. Hon var ganska ‘stor’, så det var ett himla sjå att lyfta upp henne. Min största skräck var att hon skulle ramla ihop när jag var ensam hemma med henne och Tant Anna. Tydligen lämnades jag som “vakt” ibland. Var det månne när Tant Gerda och Tant Augusta gick till kyrkan?

En endaste gång hände det att Tant Tilda föll ihop när jag var ensam med henne och Tant Anna. Då bad hon att jag skulle placera en stol på var sida om henne med sitsen mot henne och med hjälp av sina armar drog hon upp sig själv. Efter en stund kunde hon gå igen. Det var väldigt märkligt.

När Tant Gerda blev sjuk orkade inte Tant Augusta ta hand om både henne och Tant Tilda, så det bestämdes att Tant Tilda skulle till ett ålderdomshem. Hon ville inte själv och jag minns hur hon grät och bönade att få stanna kvar i Östergården. Hon skrek högt  och gjorde motstånd när de kom och hämtade henne.

Första natten borta dog Tant Tilda i sömnen.
Jag tyckte det var så hemskt. Jag tyckte mycket om Tant Tilda, för hon var mycket ’mildare’ än de andra tanterna. Vi hade fin kontakt, hon och jag. Därför blev det en chock för mig att hon dog första natten borta, för det kunde bara betyda att hon hade dött av sorg, av brustet hjärta.

Forts. på söndag… Då blir det riktigt sorgligt.

I morgon ska jag scrappa hela dagen med Pysselhäxorna.

http://www.pysselhaxorna.vpsite.se/ 

Jag önskar er alla en skön helg!

Vi var inte så värst modevetna i den lilla byn Fåglum, men det fanns alltid ett klädesplagg eller någon accessoar som alla flickor skulle ha. En gång var det en mössa, stickad av pastellfärgat mohairgarn med en liten tofs vid ena örat. Nästan alla flickor i skolan hade en sån, men jag fick aldrig någon. Den ansågs som ‘flärd‘.

Den här gången skulle alla ha ett svart resårskärp med gult metallspänne. Vi kallade det för ’patellabälte’ och fanns att köpa i handelsboden. Jag fick inget. Det var också ‘flärd’.

Tant Gerda var sjuk. Hon gick länge och hade ont och tog sig ofta i ryggen och grinade illa. När vi var ute och gick, fick vi ibland stanna upp för att hon hade så ont. Till slut for hon till doktorn i Vårgårda. Han tolkade det som njurproblem och gav henne en medicinkur, som inte hade någon effekt. Till slut blev Tant Gerda sängliggande uppe på övervåningen.

Hon orkade förstås inte gå på utedasset, utan fick använda en “septihink”, en hög emaljerad hink med sittring och lock.
Det blev min uppgift att tömma den hinken varje dag efter skolan. Den var besvärlig att bära ner för trappan, för den var så hög. Jag tömde den, sköljde ren med regnvatten och fyllde på en skvätt antiseptisk vätska. Detta gjorde jag varje dag. Jag gjorde det inte motvilligt, för jag ville verkligen hjälpa Tant Gerda och var väldigt orolig för henne.

Vanligtvis sa Tant Gerda bara ‘tack’, men en eftermiddag brast hon ut i en förtvivlad harang. Hon tyckte att jag var så snäll som hjälpte henne utan att klaga och att en liten flicka på nio år inte skulle behöva göra något sådant. Hon upprepade flera gånger hur tacksam hon var…

Jag blev totalt överrumplad över detta beröm, tappade gardet och hörde mig själv säga:
“Och ändå får jag inget patellabälte!”

När jag sagt det blev jag kall av fasa. Hur kunde jag säga så till den sjuka Tant Gerda? Jag tyckte själv att jag burit mig illa åt.

Tant Gerda sa ingenting, men samma eftermiddag cyklade jag till handelsboden med pengar i fickan för att köpa ett patellabälte. Alla andra hade ju redan köpt sina, så handlaren fick leta på den översta hyllan och hittade ett av den bredare sorten. De vanligaste bältena var väl 6-8 cm breda, så detta var säkert 10 cm.

Mycket nöjd spände jag det breda bältet över min runda mage. När jag väl hade fått det, tyckte jag att jag förtjänade det och jag skämdes inte mera över vad jag sagt.

Jag fortsatte tömma Tant Gerdas hink och vi talade aldrig om händelsen.

Detta är mitt absolut starkaste minne från Fåglum. Jag kan fortfarande känna hur jag står framför Tant Gerdas säng, kastar upp båda armarna i luften och utbrister:
“Och ändå får jag inget patellabälte!”

Det måste ha varit ett svårt beslut för Tant Gerda. Hon fick gå emot sina principer, hon fick gå emot sin Gud. Men jag tror Gud förstod att hon gjorde det av kärlek och stor förtvivlan över att hon kände på sig att hon snart skulle dö.

Så komplicerat kan livet vara. Jag har aldrig kunnat berätta denna händelse utan att börja gråta. Så även nu.

Forts. nästa vecka…

Ha en trevlig lördagskväll!

P.S. Jag lägger ut min mailadress under presentationen till vänster om någon vill kontakta mig. Jag har fått kommentarer och mail från personer som har anknytning till det jag skriver om. Bl.a. har jag fått veta vem som bor i den lilla röda stugan nu. Mycket intressant. D.S.

Även om tanterna inte var så kärleksfulla, var de alltid snälla mot mig. De behövde aldrig hota med repressalier om jag inte var lydig, för jag var alltid snäll och var klok nog att göra som de sade. En gång fick jag emellertid stryk och den gången minns jag väldigt väl.

Tant Gerda skulle lära mig att gå till handelsboden själv. Den lilla lanthandeln låg mitt i byn, så vi fick gå en bit längs landsvägen. Tant Gerda följde med mig till ett vägskäl som låg ganska nära handelsboden. Hon skulle vänta där medan jag gick ensam och handlade.
Vi var överens, men nu var det så att det satt en stor hund på trappan. En stor schäferhund. Jag hade blivit biten av Karl-Alvars hund, så jag var rädd för hundar och vägrade därför gå till affären.

Det blev ett konstigt missförstånd mellan Tant Gerda och mig. Jag tror inte att jag sa att jag inte vågade gå dit för hundens skull, utan jag bara blånekade. Antagligen tyckte jag att Tant Gerda skulle förstå att jag var rädd för hunden. Eller så hoppades jag att hundägaren skulle komma ut och ta med sig hunden därifrån.

Till slut blev Tant Gerda tvungen att gå med mig till affären. Hon var fruktansvärt arg och när vi kom hem fick jag stryk på bara rumpan med enris.
Jag blev totalt chockad, för jag hade inte väntat mig det och förstod inte heller först varför. Jag fick ingen förklaring, men till slut förstod jag av tanternas prat att det var för att Tant Gerda hade blivit tvungen att gå in i handelsboden i sin vardagskappa, en mörkblå cheviotkappa… Hon brukade ju ha en finare kappa när hon gick ut och visade sig på byn. Nu hade hon känt sig förnedrad.

Vi pratade inte mer om det. I mitt stilla sinne accepterade jag den förklaringen och Tant Gerda fick smörja min stackars rumpa morgon och kväll i flera dagar.

Det var första gången jag kom i kontakt med det här att visa sin status med det yttre.
I en liten by var det väl prästen, klockaren och skolläraren som var de personer som hade högsta status och då gällde det att leva upp till det.
Jag funderade mycket kring detta.

Jag tänker alltid på denna händelse när jag läser Nils Ferlins dikt:

Du har tappat ditt ord och din papperslapp,
du barfotabarn i livet.
Så sitter du åter på handlarns trapp
och gråter så övergivet.

Vad var det för ord – var det långt eller kort,
var det väl eller illa skrivet?
Tänk efter nu- förrn vi föser dej bort,
du barfotabarn i livet.

Forts. i morgon…

I dag var himlen klarblå och molnen vita. Ordningen är återställd.

Ha en mysig fredagskväll!

Jag var 7-8 år när jag blev opererad för blindtarmen. Jag hade ganska ofta ont i magen, för det mesta av förstoppning. Jag antar att det inte var så roligt att springa ut på dasset i mörker och kyla. Tanterna botade min förstoppning med en stor smörklick i en halv kopp svart kaffe. Det smakade inte gott, men hade oftast effekt.

Den här gången var det inte förstoppning, utan ont i magen som inte gick över på ett par dar. Jag fick mer och mer ont, fick feber och kräktes och blev till slut nästan inte kontaktbar. Akuten, tänker ni. Tanterna brukade gå till en privatläkare i Vårgårda och jag antar att närmaste sjukhus låg i Falköping, där jag till slut hamnade.

Detta hade kunnat sluta riktigt illa om det inte hade varit så att Karl-Alvars fru Isa just opererats för tarmvred på sjukhuset i Falköping och Karl-Alvar skulle fara och hämta hem henne. Det bestämdes att Tant Gerda och jag skulle åka med honom till Falköping.

På sjukhuset konstaterades att jag hade blindtarmsinflammation och måste opereras samma kväll. Jag fick medicin och blev lite piggare. Tant Gerda var tvungen att fara tillbaka med Karl-Alvar och Isa, så jag blev lämnad (än en gång) ensam på det stora sjukhuset.

Jag minns att jag skrattade åt de långa vita strumporna jag skulle ta på mig inför operationen och att jag sövdes med eter, som droppades på en mask över ansiktet. Jag räknade högt: ett, två, tre, usch, fyra, fem, sex, usch, sju, åtta, nio, tio, usch, usch…elva…tolv…usch…zzzzz

När jag vaknade efter operationen mådde jag fruktansvärt illa och hela rummet snurrade. Doktorn kom och frågade hur jag mådde och jag svarade argt att jag minsann fortfarande hade ont i magen. Han sa att det var tur att jag kommit till sjukhuset för blindtarmen hade spruckit och det var väldigt allvarligt.

Efteråt har jag många gånger tänkt vilken tur jag hade att Karl-Alvar skulle till sjukhuset. Annars vet man inte hur det hade gått. Jag tackar mina skyddsänglar allra ödmjukast.

När jag till slut kom hem igen, var jag deprimerad en tid. Jag orkade inte gå till skolan, utan satt för mig själv vid köksbordet och färglade rutor på ett papper. Jag ritade upp ett rutmönster för fri hand och sedan fyllde jag i rutorna med olika färger, som jag valde slumpmässigt. Kritorna låg i oordning på bordet och jag tog den närmsta. Så skönt att inte behöva bestämma själv. När alla rutorna var ifyllda, tittade jag på pappret och försökte tyda mönstret. Jag satt så flera dagar och hade ’bildterapi’ med mig själv.

Jag har haft magproblem hela livet och har till slut fått diagnosen IBS (Irritable Bowel Syndrom), det som förr kallades för ‘irriterad tjocktarm‘. Diffusa besvär som kan drabba hela mag- tarmkanalen.

För några år sen var jag med i TV-programmet ‘Fråga doktorn’ och då menade ett par läkare som var med att det är mycket möjligt att min IBS triggades i gång redan efter blindtarmsoperationen.

Forts. nästa vecka…

Närmaste granne med tanterna bodde deras bror Johan med sin familj. Han var bonde med djur och ägor. Jag minns varken honom eller hans fru, men sonen Karl-Alvar, som tog över gården kommer jag väl ihåg.

Här är ett kort på Johan, hans fru, Alina tror jag hon hette, och barnen.

Karl-Alvar sitter längst till höger och av kroppsspråket att döma så var han redan "herre på täppan". Systern, till vänster, har jag inget minne av.

Karl-Alvar var glad och lättsam. Han hjälpte tanterna med praktiska saker och skjutsade dem i sin bil. Jag var ofta i ladugården och såg på när han mjölkade korna, silade mjölken och hällde den på stora kannor, som han sedan körde ut till mjölkboden vid vägen. Tanterna måste ha hämtat mjölk hos honom, men konstigt nog har jag inget minne av det.

Ett litet dike skilde trädgårdarna åt. Där vi brukade gå över fanns ett par brädor som bro, annars var det inte svårt att hoppa över.
Vid övergången fanns en enormt stor fläderbuske, som brukade blomma med stora, starkt doftande klasar av blommor. Tanterna torkade blommorna till te, som vi drack när vi var förkylda.

Karl-Alvar förblev länge ungkarl, något som bekymrade många. Till slut gifte han sig med Isa från Tegalunds herrgård. Deras bröllop var det enda bröllopet jag var på under min tid i Fåglum. Jag var på många begravningar, för tanternas bekanta var ju gamla och dog en efter en, och jag hade bara svartvitrutiga klänningar, som jag sedan fick använda till vardags, för alla kläder skulle ju nötas upp innan de blev för små.

Till Isas och Karl-Alvars bröllop fick jag en ny klänning av lite tunnare slinkigare tyg, med ljusgrå botten och små stiliserade figurer, som den franska liljan ungefär. Den syddes med puffärmar och smock i midjan. Det var den finaste klänning jag någonsin ägt.

Bröllopet var sagolikt. Den stora herrgården var full med gäster och sent på kvällen kom ortsbefolkning som inte blivit bjudna och ropade ut brudparet. De stod på gården och ropade och skrek och Isa och Karl-Alvar blev tvungna att gå ut och visa upp sig. Folk sjöng och hurrade för dem.

Sen började det stora mysteriet för mig. Jag visste att det snart skulle börja växa ett barn i Isas mage, men jag visste inte hur det gick till. Vad gjorde hon för att det skulle börja växa? Jag vågade inte fråga tanterna, men eftersom de alltid hänvisade till Gud och att Gud såg allt, så blev jag tvungen att tro på att Gud såg när människor gifte sig och att han sedan bestämde när det lilla barnet skulle börja växa i kvinnans mage. Jag var aldrig riktigt nöjd med den tanken.

Sen fick jag reda på sanningen. Tanterna hade bekanta i Åsaka, som vi ibland hälsade på och som ibland kom till tanterna. De hade en flicka som var lite äldre än jag och hon berättade för mig hur det egentligen gick till. Jag minns att vi lekte i lusthuset och att jag först inte trodde på henne, för det var så löjligt. Gjorde man så? Sen kändes det bra att mysteriet var löst och jag kunde släppa min teori om Guds allsmäktighet, som jag ändå inte riktigt hade trott på. Ja, tanterna skulle bara ha vetat vad denna flicka berättade för mig.

Det var lite funderingar kring hur den fina herrgårdsfröken Isa skulle passa in i Karl-Alvars hushåll, men det visade sig inte vara några problem. Isa var glad och livlig och inte rädd för att ta i. Hon styrde och ställde och fixade både inne och ute. Hon hade hur mycket energi som helst och hade alltid något för sig. Jag minns att hon bl.a. broderade stolsitsar med petit point, komplicerade rosenmotiv i konstfulla små sneda stygn. Hon broderade minst åtta stolar till matsalsmöblemanget och två karmstolar som stod vid sidan om. Hon målade tavlor också och planterade blommor och sjöng och skrattade. Hon var precis likadan när jag träffade henne flera år senare.

Jag tror Isa var kring 40 år när hon och Karl-Alvar gifte sig , men de hann få två fina barn. Mikael och Vivi-Ann. Karl-Alvar fick sin lilla familj till slut och jag tror att de levde lyckliga i alla sina dar. 

Forts. i morgon…