Ibland undrar man. En tjej fick stå i bussen, för att den enda lediga platsen var upptagen av en väska med en liten hund i. Två personer frågade om de kunde sitta där och båda fick till svar att det finns en hund i väskan. En liten ettrig gläfsande hund med mycket spetsig nos. Båda personerna nöjde sig med det svaret. Ingendera frågade om matte inte kunde ta upp väskan i famnen. Det skulle jag ha gjort. Hund i väska eller famn betalar ingen biljett och bör då inte uppta en sittplats.

Bredvid mig satt en tjej och stirrade ner i sin telefon. Plötsligt såg jag i ögonvrån att hon lyfte upp telefonen, plutade med läpparna och tog en selfie. Efter granskning var hon inte nöjd med den, utan tog en till med en mycket plutande pussmun. Med ett nöjt leende skickade hon iväg den på Instagram. Ja, ibland undrar man. 

Jag har tagit det lugnt i dag. Sov länge och for sen ner på stan i ett par ärenden. Jag hade ringt HSB och felanmält både den automatiska dörröppnaren nere vid ytterdörren som inte fungerade och lampan ovanför entrén som inte lyste. Vår vaktmästare ringde upp mig och rapporterade sabotage på båda och att han varit tvungen att anlita en låssmedsfirma för dörröppnaren. Så nu får föreningen en saftig faktura för att någon (eller någons gäster) sparkat på dörröppnaren och fifflat med inställningarna på både öppnare och belysning. Ja, ibland undrar man. 

Fast jag tänker inte undra så länge, utan jag ska skriva ett litet brev om ordning och reda, ansvar och konsekvenser och dela ut i alla postfack. Det jag verkligen undrar över, men inte säger högt, är hur man tänker när man är vuxen nog att äga sin egen bostad, utan att känna något ansvar för den gemensamma miljön. I slutändan blir det ju höjda månadsavgifter.

Fast det här är ju ändå små världsliga undringar i en tid då Finlands regering beslutat om att bygga ett kärnkraftsverk i Pyhäjoki och Sverige förebereder sig för nyval i mars, där ett juvenilt främlingsfientligt parti spelar en stor roll.

Ärligt talat så är jag rädd!

Dagens julbild blir min enda jultomte, som jag fått av en skrivarkompis. Hon gör sådana här fina tomtar på löpande band. Kolla så fin och välgjord den är.

Nu blir det På spåret.

Ha en trevlig fredagskväll <3

Posten försöker införa en ny världsordning och jag tycker de kunde vara lite tydligare.

I går kom påminnelsen om datum och porto för att våra julkort och paket ska komma fram i tid.

I den kör posten med kategorierna inrikes, utrikes, övriga Europa och övriga världen. Jag vet vad ’inrikes’ är, men hur långt sträcker sig ’utrikes’ innan det går över i ’övriga Europa’? För mig är ’utrikes’ hela världen utanför ’inrikes’.

Ska man gå efter postens rekommendationer är det viktigt att veta, för kort/brev ska skickas senast 12 december ’utrikes’ och senast 5 december till ’övriga Europa’. Jag vill ju att de ska komma fram i tid.

Jag skulle kunna vara skeptisk till att paket som ska skickas senast 22 december ’inrikes’ verkligen kommer fram i tid till julafton, om jag inte visste att det fungerar. För ett par år sedan blev jag sjuk och panikskickade ett paket den 22 december och det levererades ända hem till mottagaren i Stockholm dagen efter.

Jag var nere på stan i dag och hann uträtta en hel massa ärenden. På Clas Ohlson hälsade jag glatt på den här killen. Kanske dags att slappna av lite.

På fredag ska den sista samiska årstiden tjakttjadálvvie (höstvintern) invigas nere i Rådhusparken. Kulturvävens formella invigning, som skulle ske i samband med det, är inställd. Det blir något kommunen kallar för ’öppning av Vävens verksamheter’ i stället. Hmm… oenighet mellan samarbetspartners är inget bra början för Väven och ingen bra avslutning på Kulturhuvudstadsåret.

Ha en trevlig onsdagskväll <3

Jag är rädd för människor som lägger huvudet på sned och ler. Jag vet inte vad det är, men jag känner mig obehaglig till mods, för det känns som de förväntar sig något av mig. Att jag ska gå med på något jag inte vill… att de vill manipulera mig. I mina ögon är de inte ärliga.

Det värsta jag vet är småflickor som lägger huvudet på sned (kanske till och med lyfter på axeln) och ler sitt mest förföriska leende. Ofta när de ska bli fotograferade. Det är också ett sätt att manipulera… en önskan om att bli sedd, att bli omtyckt. Egentligen visar det en stor osäkeret och jag vill bara ruska om dem. ’Nej, inte så… håll huvudet högt och visa vem du är. Visa din styrka!’, ropar mitt inre.

Hundar får gärna lägga huvuder på sned, för då lyssnar de och man får deras fulla uppmärksamhet. Det gillar jag.

Att blotta strupen, d.v.s. att böja huvudet bakåt, är ett tecken på undergivenhet i djurvärlden. I en strid är det ett tecken på att man ger upp, att man vill ha fred. Vi människor böjer på nacken och visar vår underdånighet och vördnad. Den sårbara nacken blir naken för ett svärdshugg. Om vi kastar huvudet bakåt och skrattar, eller utstöter andra läten, anses det vulgärt och kanske lite oförsiktigt?

Det finns en blogg jag gärna skulle läsa, men kan inte göra det för att profilbilden visar bloggerskan med ett stort leende och huvudet på sned. Jag blir rädd för den bilden.

Vad är det för fel på mig?

I kväll har jag varit på möte med HSB. Vi fixade budgeten för nästa år, med god hjälp av en trevlig ekonom på HSB kontoret. Jag har sagt det tidigare, men jag trivs så bra med att jobba med de här ungdomarna. På torsdag ska jag gå på utbildning i styrelsearbete. Det ska bli intressant. Jag hoppade över steg 1 och 2 och går direkt på steg 3. Något ska man väl ha för att man är gammal och har en viss erfarenhet.

Ha en trevlig måndagskväll<3

Ibland undrar jag om det inte finns en ’försyn’ som styr oss, eller är det bara slumpen som avgör att vissa saker händer? Man brukar förklara olyckshändelser där oskyldiga människor drabbas med att de varit på fel plats vid fel tillfälle. Jag har däremot den erfarenheten att jag ofta varit på rätt plats vid rätt tillfälle, utan att själv ha påverkat händelserna.

Ett tydligt exempel är när mitt föräldrahem/barndomshem revs för snart 10 år sedan. I slutet på maj månad det året var mina bröder där och tömde huset. Det byggdes strax efter kriget och var i ganska dåligt skick, så vi sålde det till en byggherre som planerade riva det och bygga radhus på tomten. Precis som man gjort med andra hus i det området.
Den sommaren var jag inte i Finland, men i början på oktober for jag dit för att se hur min yngre bror installerat sig i sitt nya boende. Jag var där i fyra dagar och just då revs huset. Det tog två dagar för grävskoporna att jämna det med marken och jag kunde ta några bilder på eländet. Jag bodde bara åtta år (mellan 10 och 18 års ålder) i det huset, så det var inte värst traumatiskt att se det rivas… däremot var jag mer förundrad över att jag råkade vara där… just då. Vad var det som drev mig att åka till Finland just då?

En liknande sak hände nu. Trädgården med alla äppelträd och andra träd togs bort och nu står det fem radhus på tomten. När huset byggdes planterades silverpilar på gården och vid landsvägen och de togs också bort, utom två stycken på var sin sida av infarten. På väg till stan cyklade jag förbi och konstaterade att de där pilarna var gamla vid det här laget, ca 60 år, och tänkte att jag skulle stanna och föreviga dem följande dag. De var ju det sista som fanns kvar av det gamla hemmet.

Följande dag togs de bort! Jag hann ta ett par foton av resterna. Det ena trädet var redan nedhugget.

I det andra klängde en man som försiktigt sågade av kvistarna som trasslat in sig i elledningarna.

Och i kontainern låg de stackars grenarna. Så sorgligt.

Det irriterade mig förstås att jag inte stannat till dagen innan så jag fått foton av träden, men det här var också intressant. Jag fick vara med när det allra sista minnet av barndomshemmet försvann och jag var förstås förundrad över att jag återigen var på rätt plats vid rätt tillfälle. Jag kunde ha åkt till Finland en annan vecka och jag kunde ha cyklat en annan väg den dagen, men det var tydligen meningen att jag skulle vara där.

Och kära bror, jag tänkte på dig! I höst när du far till Finland finns ingenting kvar. Till och med stubbarna togs bort. Våra minnen finns dock kvar från åren i huset på Saarentie 35. Dem har vi alltid med oss.

Ha en trevlig måndagskväll <3

I går läste jag på Dittes blogg om det våldsamma ovädret i Stockholm. Sen kontaktade jag Johanna och frågade var de befunnit sig under oväderstimmen. Lyckligtvis hade de varit hemma.

I dag är det mulet. Utetemperaturen har sjunkit något, men fortfarande känns det klibbigt obehagligt. Luften står stilla och det känns som om naturen håller andan och väntar. Som återhållen gråt hänger det grå över oss. Snart måste något hända.

Jag hade tänkt rycka upp mig och fara ner på stan, till apoteket, reorna och mjukglassen, men jag tyngs ner av vädret, tappar hållningen och tar en huvudvärkstablett. Tålamod. Snart blir det bättre.

Vilken utmaning den där dagboken blev för mig. Jag trodde det skulle vara lika enkelt som att skriva på bloggen, men så är det inte. Det blir så mycket mer organiskt när fingertopparna styr pennan i stället för tangentbordet. Man kommer inte undan när man skriver för hand. Det som fastnar på pappret går inte lika lätt att radera.

Högst upp i min bokylla i sovrummet har jag en hel sektion med handskrivna böcker. Kinesiska skrivböcker med sidenklädda pärmar och enklare s.k. vaxduksböcker.

Efter det att jag kraschat in i väggen, skrev jag ner allt jag bearbetade under åren i terapi, samt alla drömmar jag drömde på nätterna. I den lilla boken längst till höger har jag skrivit ner dikter, de flesta av min favoritförfattare Eeva Kilpi. Att skriva och att måla blev min räddning.

Det mesta som står i de där böckerna är högst personligt och ingenting som ska läsas av någon utomstående. Den dagboken som jag skriver i nu ska ju kunna läsas av alla, så den blir ungefär som bloggen, fast skriven för hand … och därför annorlunda.

Ha en bra måndag <3