Varför fungerar det med LCHF?
"… jag är oerhört nyfiken på VARFÖR vissa saker fungerar som de gör…"
Frågeställaren undrar hur LCHF (LowCarb HighFat) kan göra att man går ner i vikt trots att man äter mer än man "borde".
Jag tror att en delförklaring är att man traditionellt gärna tänker sig energiförbrukningen som summa av BMR (den basala energiförbrukningen) + "motion" i mer eller mindre uttalade former. Dessutom tänker sig nog de flesta att den mat man just äter är den som används som "drivkälla" under den närmast följande tiden. Att det inte är någon absolut likhet mellan konsumtion och förbrukning (under ett visst tidsintervall) visas av det enkla faktum att man både kan öka (=lagra) och gå ner i vikt (=förbruka från lager) även om några hävdar att det är olika "lätt".
Till denna überförenklade "energibalans" anser jag att man skall addera differenser i förluster beroende på metabola vägar etc. De olika makronutrienterna måste genomgå många olika omvandlingssteg innan alla till slut ändar som användbart ATP *). En del tillbringar t.ex. sekunder eller månader som en del av fettväven innan de till slut förbrukas.
Varje enskild omvandling, hur liten den än är, innebär en energiförlust som alltid uttrycks som värme.
"Men då måste man ju känna sig varmare om förlusterna ökar!"
Låt mig börja i andra änden först, när energitillförseln över längre tid är låg, t.ex. tangerar eller understiger BMR. Jag och säkert många andra som provat energireducerad viktnedgång ("svältbantning") känner att jag "hurves", är småfrusen. Kroppen reagerar genom att dra in på en del mindre nödvändiga utgifter och dit hör bland annat den ytliga blodcirkulationen, den som bland annat utgör vårt kylsystem. Följden blir att hudtemperaturen sjunker och man upplever sig kall.
I normalfallet, med dagens energitillförsel och varma bostäder etc. ligger man i ett betydligt högre "läge" och kroppen aktiverar sin kylmekanism. Det är nu som vattnets unika egenskaper gör sig gällande. För att avdunsta 1 milliliter vatten åtgår 0.539 kcal och avdunstning kan ske vid vilken som helst temperatur som kroppen hos en levande människa kan anta.
Man kan även beskriva det som att varje milliliter vatten som vi avdunstar via hud eller andetag tar med sig 0.539 kcal och den fina regleringen av kroppstemperaturen gör att vi under ett mycket brett aktivitetsintervall från och med BMR och uppåt har en tämligen konstant hudtemperatur. Detta innebär att vi inte märker så mycket av om metabolismen stiger (eller sjunker) när vi inte gör något påtagligt ansträngande.
När vi ökar vår aktivitet i form av fysiskt arbete eller "motion" så når vi en nivå där inte avdunstning och andning klarar att avge värmeförlusterna, vi börjar svettas mer eller mindre ymnigt. Tyvärr sjunker då den pärlande svettens verkningsgrad som kylmedel från avdunstningens 0.539 kcal/ml till under 0.04 kcal/ml, ett maxvärde som förutsätter att vi dricker isvatten för att återvätska oss. Jag skulle tro att frenetiska motionärer överskattar sin ansträngning ungefär i proportion till svettmängden.
Värmeavgivningen via avdunstning från hud och andning är inte konstant utan t.ex. beroende av luftens fuktighet. När den är hög avges mindre mängd värme och vi blir tidigt tvungna att svettas för att bli kvitt värmen, men om luften är torr kan omgivningstemperaturen vara över 100 grader under lång tid utan att det skadar oss. De som badar bastu kan detta mycket väl. De som arbetar i fuktiga miljöer vet att där krävs inte mycket ansträngning för att svetten skall flöda. Å andra sidan är blåsig och fuktig kyla, t.ex. en vinter i Göteborg, väldigt kall.
Antag att vi "överäter" mat som kroppen bearbetar för att det skall bli användbart ATP. Om vi då dricker och avdunstar så lite som 1 extra deciliter vatten, kanske en tjugondedel av dygnsförbrukningen, så tar det med sig 54 kcal förlustenergi vilket, om det sker dagligen, motsvarar drygt 2.5 kg fettväv per år.
Jag tillåter mig betvivla att särskilt många, även bland de mest entusiastiska kostregistrerarna, ger sig till att notera sitt vattenintag (som vätska + bundet i maten) samt utgifter i urin och feces.
Där har du åtminstone en energiförlust som bokstavligen "går upp i luften".
Till detta kan läggas fler faktorer, t.ex. sådant som göder bakteriestammen i tjocktarmen. Deras aktivitet är ibland mycket livlig och resulterar ibland i genanta händelser, flatulens.
Människans avföring består till hälften av bakterier som härstammar från tjocktarmen (i vilken det hos en vuxen människa finns ca 1,5 kg bakterier). (Wikipedia)
*) ATP (adenosintrifosfat) är en energiform som kroppens celler utnyttjar. Metabolism som resulterar i användbar energi ändar som endera ATP, ADP eller AMP (-difosfat eller -monofosfat). Det är ämnen som hela tiden byggs upp och bryts ner i snabb takt. Var och en sådan molekyl är oerhört energifattig, men blotta den omsatta mängden (typ halva kroppsvikten per dygn) räcker för kroppens behov. Vi har, i varje givet ögonblick, bara några enstaka kilokalorier av dessa ämnen i kroppen men omsättningen är blixtsnabb. Alla övriga energibärare, typ fetter och kolhydrater, är bara råmaterial att raffinera till AMP, ADP och ATP.
Senaste kommentarerna