MatFrisk på VK

Bli frisk av din mat

Man måste inte vara hungrig för att gå ner i vikt!

Av , , 2 kommentarer 3
Att jobba med verktyg som inte biter och åka på bakhala skidor är oerhört stressande, särskilt om man förväntas prestera något. Samma sak gäller när man får välmenande råd som inte fungerar. Med stor sannolikhet har du själv försökt banta bort några få (eller riktigt många) kilon och upptäckt hur svårt det kan vara. Man försöker äta mindre vilket snart ger svårbemästrad hunger, man försöker motionera vilket ger god aptit. 

Om du får förnumstiga råd hur du skall bete dig för att bli smal och lycklig så kan du lite diskret titta på den eller de som vill hjälpa dig. Inte sällan är de själva klart överviktiga, ett par exempel är kändisar i TV:s Fråga Doktorn.  

Lars-Erik Litsfeldt har skrivit om den frustration man lätt känner som  överviktig i en informationsrik men samtidigt lättläst bok som främst vänder sig till yngre men även bör kompisläsas av föräldrarna och andra som bryr sig.

LCHF, Low Carb High Fat, sprider sig med fantastisk hastighet genom Sverige och är numera välkänt för minst en fjärdedel av svenskarna, men hittills har nästan all information vänt sig till vuxna. Framgångarna har varit större bland de lite till åren komna, vi som växte upp innan den hittills rådande fettskräcken slog rot ordentligt. Vi har både smak- och andra minnen som gäller ”riktig hemlagad mat” och är därför hyfsat lättövertalade att försöka den nygamla kosten.
 
Har man däremot vuxit upp med lättmjölk, plastost, snabbmat och fryst pizza i kombination med klämkäcka råd av typen ”ät mindre och spring mer” så kan LCHF-tänket kännas lite avlägsnare. Men om man greppar de ganska enkla bakomliggande sambanden och resonemangen så ökar förståelsen.
 
Baserat på sina egna och andras erfarenheter samt med betydande kunskap om kroppens grundläggande funktioner berättar författaren steg för steg vad som sker i kroppen. Man får basala och allmänt accepterade kunskaper i biokemi och fysiologi, kunskaper som kommer i skymundan när livsmedelsindustrin gör ”vetenskapliga studier” som inte siktar på att vidga kunskap utan istället ställer frågor som kan besvaras med deras produkter.
 
Trots att man t.ex. mycket väl känner till att diabetiker typ 2 får sina blodsockervärden kraftigt försämrade av högt kolhydratintag så är ett av vårdprofessionens första svar på detta problem att förskriva mediciner istället för att föreslå att man skall minska användningen av kolhydratrik mat. 
 
LCHF som metod att gå ner i vikt bygger på att ta kontroll över några av kroppens viktigaste hormoner. Till dem räknas det anabola hormonet insulin som bland annat utsöndras vid för höga nivåer av blodsocker som nästan uteslutande beror på kolhydrater i maten. Insulin beskrivs som blodsockersänkande, men mindre ofta får man veta att det till stor del sker genom att omdirigera blodsockret så att det lagras som fett istället, dessutom stängs den naturliga användningen av kroppsfett som energikälla vilket tillsammans betyder att det är lätt för en kolhydratätare att lägga på sig några gram här och där. Ynka tio extra gram fett per dag ger klart över 4 kilo viktökning per år. (Jo faktiskt, fettväven innehåller nämligen vikt i form av blodkärl och annat). Och detta kan pågå i många fler år än du gärna tror.
 
”Men om jag inte skall äta bröd, pommes frites och pizza, vad finns då kvar?” Lugn, boken avslutas med en receptdel som ger många välsmakande alternativ.
 
  • Jag rekommenderar LCHF for the next generation till både unga med viktproblem, deras kompisar och föräldrar samt vårdpersonal och andra som förväntas hjälpa dem tillrätta med sina problem. 
 
Optimal förlag har under de senaste åren givit ut en mängd böcker om LCHF, inte minst böcker om matlagning. Vid min senaste räkning rörde det sig om ett trettiotal som direkt eller indirekt gäller LCHF.
 
Lars-Erik Litsfeldt
Optimal förlag

Mat på bestämda tider?

Av , , 1 kommentar 3

Jag debatterar här och där på Internet och möter då och då påståendet ”Barn ska ha bra mat på bestämda tider.

 
Må vara att det är logistiskt enklare och ett sätt att lyckas få ungarna att underkasta sig en vuxens dominans, men jag ser det helt annorlunda.
 
Det finns minst tre sätt att kontrollera sitt matintag, styra dess sammansättning, välja mängd och tidpunkten.
 
Lämna den första punkten därhän, där finns fortfarande väldigt skilda ståndpunkter. Låt säga att den ska vara ”bra”.
 
Traditionell kostrådgivning utgår från att man skall klara att lägga för sig ”lagom” mycket och etiska regler straffar den som lämnar kvar på tallriken (”Tänk pa barnen som svälter…”)
 
Så återstår då tid och den tror jag är oerhört viktig. Hunger är styrt av så många faktorer och engagemang i andra aktiviteter är en av dem. Hur många gånger har du inte själv upplevt att mat-tiden har närmat sig och passerat med avsevärd marginal utan att du varit nämnvärt intresserad av att äta? För mig sker det dagligen, men det kan ju bero på att jag som LCHF-are har bättre tillgång till mina kroppslager av energi.
 
Alternativt kan föregående måltid ha varit lite (eller mycket) för stor, i vart fall i förhållande till det behov man haft. Att då äta på kommando är direkt kontraproduktivt. Ätande har en tendens att leda till mer ätande och så står man där med ett ännu större energiöverskott än förut.
 
Det måste finnas en logisk orsak till att magsäcken hos människan är så enormt flexibel i storlek, den kan variera 10-20-30-40 gånger från minsta till största volym. Tillåt magen att ”gå tom”, det är ett gott skäl för att engagera andra kroppsvävnader i metabolismen.
 
Kan man inte styra sammansättningen av maten, en mat-tant bestämmer hur mycket som hamnar på tallriken och en inre (eller yttre) moralröst säger att ”barn svälter på andra ställen” så återstår bara att skjuta på nästa mattid för att inte överkonsumera. Men det är inte tillåtet enligt hittillsvarande synsätt.
 
Men det är ju bara mina erfarenheter och tankar. Vilka är dina rationella skäl att äta efter andras scheman?
 
Med vänliga hälsningar / Erik Edlund 

En liten närsyntare titt på fettmetabolismen

Av , , Bli först att kommentera 3

Jag svarade på en fråga i ett diabetesforum. I korthet handlade det om metabolism av fett, fettsyror, ketoner och glukos. 

Inga celler i människokroppen kan förbränna vare sig glukosfettsyror eller ketoner. Det cellerna använder för sin energiförsörjning är ATPadenosintrifosfat, samt i viss utsträckning ADP. Dessa produceras i stor mängd (i storleksordningen halva till hela kroppsvikten per dygn!) imitokondrier som finns i stor mängd inne i alla celler. 

Glukos, fettsyror och ketoner är några av de olika bränslen som matar mitokondrierna. I några få av kroppens delar är det enbart glukos som fungerar, nämligen de röda blodkropparna samt en mindre del av hjärnan (uppskattningsvis 1/4 – 1/3 av energibehovet). Finns ytterligare något, men kommer inte ihåg vad det är, har ev. något med njurarna att göra. I och för sig bör jag kanske lägga till att ävencancerceller har ett strikt glukosbehov, däremot används det helt annorlunda då de har en betydligt primitivare ämnesomsättning. 
 
Ketoner är vattenlösliga och därför lätt transporterbara i blodet. De bildas i levern med fett/fettsyror som råvara. I hjärnan (och överallt annars) har de betydligt större verkningsgrad (25-28-30%) än glukos vid driften av mitokondrierna, kräver mindre mängd syre och lämnar mindre mängd "avfall" efter sig. Det är ketonernas inverkan som gör att de som fastar efter några dagar känner sig euforiska. 
 
Så fort man använder fett som energiråvara huggs fettsyrorna upp och bildar ketoner, det är helt naturligt. Att exklusivt förknippa ketoner med svält tyder på "gammeltänk". 
 
Alla överskottsproteiner, de som inte används för reparationsarbeten, hormonerenzymer och liknande bryts alltid ner till kvävehaltiga avfallsämnen (den gula färgen i urin) samt glukos. Vid ren svält börjar kroppen avveckla sådant som är väldigt energikrävande men inte nödvändigt för överlevnad. Detta inkluderar i första hand skelettmusklerna. Självklart bryts dessa proteiner ner på samma sätt som de i maten, annat vore slösaktigt. 
 
Det finns minst två ställen där en fettmolekyl (triglyceridtriacylglycerol) spjälkas till fettsyror + glycerol 
 
1) När fett levereras via ett lipoprotein (en av de transportfarkoster som slarvigt kallas "kolesterol"). En komplett triacylglycerolmolekyl kan inte inte passera via cellmembranet och in i cellens inre. Lösningen är enzymet Lipoproteinlipas (LPL) som finns utanpå mottagarcellen och har till uppgift att peta in en vattenmolekyl i "skarven" mellan vardera fettsyran och glycerolmolekylen. Detta kallas hydrolys där "hydro" syftar på vatten och "lys" betyder spjälka. 
 
Efter detta åker fettsyrorna in i cellen medan det vattenlösliga glycerolet sköljs iväg via blodet och hamnar i levern där den delas upp i sina beståndsdelar, glukosmolekyler. 
 
När så fettsyrorna lyckligt kommit in i fettcellen så skall de åter lagras på ett effektivt sätt och det sker genom att en del av det glukos som antingen levereras in i cellen via insulinoberoende GLUT1(Glukostransportör1) eller insulinaktiverat GLUT4 byggs till glycerol och hakas samman med tre av de fettsyror som råkar finnas på plats. Denna process kallas förestring
 
Insulin aktiverar LPL och gör större mängder glukos tillgängligt för att bilda glycerol inne i cellen. Insulin är därför fettskapande och detta bör vara bekant för diabetiker typ 1 som fått fettkuddar där man injicerat alltför ofta. 
 
2) När så triacylglycerolen (fettmolekylen) skall utnyttjas sker något liknande fast helt annorlunda. Inte heller nu kan en komplett triacylglycerol (förresten, det kan vara intressant att veta att tri står för tre, acyl för fettsyra och glycerol för just glycerol) tränga ut och om så skulle ske så är ändå en fri fettmolekyl inget som blodet kan transportera. 
 
Därför träder ett annat enzym, Hormonkänsligt lipas (HSL), in i handlingen. Detta aktiveras av adrenalinnoradrenalin och glukagon och hydrolyserar fettmolekylen till tre separata fettsyror och glycerol. De frigjorda fettsyrorna (eller de som just råkat komma in i cellen) passerar cellmembranet, glycerolen sköljs som vanligt iväg medan var och en av fettsyrorna hämtas upp av transportproteiner, albumin. Detta kit kallas märkligt nog för fria fettsyror, men i vilket fall transporteras de runt i blodet till dess de stöter på en cell som behöver dem. 

 

Snart medicin mot åderförfettning?

Av , , Bli först att kommentera 1
Förhoppningsvis kan vi redan inom tio år ha ett fungerande vaccin mot åderförfettning och kanske ett separat läkemedel som också reducerar placket i våra artärer.

Det märkvärdiga är att bland de verksamma komponenterna finns oxiderat kolesterol, som annars är den riktigt stora boven när det gäller åderförfettning med åtföljande hjärt- och kranskärlsbesvär.

En forskargrupp i Malmö har kommit en bra bit på väg. Läkemedelsföretagen har hakat på.

Källa: TT via Västerbottens-Kuriren
 
Sure!
 
Inte förrän jag själv sett originalinformationen bakom detta sensationella meddelandet kan jag tro att detta tillnärmelsevis är sant.
 
Läs min recension av den nyutkomna boken Forskningsfusket! av Ralf Sundberg. Han skriver om liknande "vetenskap" som format dagens snedvridna tolkning av hur vi bör äta. Den finns i mitt föregående inlägg här på vk.se
 
När kommer ett vaccin mot okritisk godtrogenhet, för att inte säga pur dumhet?
 
Med vänliga hälsningar / Erik Edlund 

Forskningsfusket!, en rysare

Av , , Bli först att kommentera 1

Vanligen tror vi lekmän att vetenskaplig forskning går ut på att söka sanningar. Vitrockar som står framför laborationsbord eller skriver formler på en svart tavla och diskuterar med andra forskare. Ur detta kommer då och då genomtänkta och välmotiverade resultat som ibland stöder redan etablerad kunskap men då och då helt omkullkastar vedertagna idéer.

 

Tyvärr är det inte alltid så, vi är helt enkelt naiva i våra föreställningar. Nu är det inte så viktigt för gemene man om han eller hon saknar djupare insikt om universums detaljer, men när de vi skall lita till i vår vardag också fintas upp på läktaren av de som antas utgöra kunskapseliten så är det allvarligt.

 

De näringsrekommendationer vi får oss till livs är resultatet av helt andra krafter än den rena vetenskapliga processen. Av naturliga skäl är världens livsmedelsindustri penningstinn, alla måste vi äta och i den ekonomiskt välmående del av världen dit Europa och Nordamerika hör produceras större delen av relativt få gigantiska industrikonglomerat med ännu färre ägare.

Denna koncentration har av naturliga skäl inget särskilt startdatum, men som mycket annat har det en militär bakgrund. Minns att de hitte-på-fetter som kallas margarin uppfanns av kemisten Hippolyte Mège-Mouriès för att den franske kejsaren Napoleon III behövde tillräckligt med mat för att föda sin armé utöver den växande stadsbefolkningen som inte längre var produktiv i jordbruket.

Andra Världskriget inleddes hösten 1939 och innebar en omfördelning mellan den tärande delen av befolkningen, militären och deras understödskrafter, och en minskande produktiv sektor. Detta var alldeles särskilt tydligt i England som dessutom drabbades av kraftigt reducerade importer från sina kolonier beroende på att Tyskland inledde ett oinskränkt ubåtskrig.

Till en början intog USA en isolationistisk inställning, man ville hålla sig utanför ett förödande krig som åtminstone till en början föreföll vara en strängt Europeisk ensak. Med tiden kom man dock på andra tankar, de ekonomiska fördelarna man såg i att förse stridande i Europa syntes mycket lockande. Däremot var det ingen idé för mindre företag att ge sig in på den marknaden, därför skapades och växte gigantiska företag.

Vad gäller kriget vet vi hur det gick, men vad som kom ur matindustrierna efter fredsslutet är mindre känt. Av lätt förståeliga skäl lades de inte ner utan började konkurrera på den enorma konsumentmarknaden. Där har man använt vanliga ekonomiskapande metoder, nämligen effektiviseringar, allt billigare råvaror, global handel, kemister samt marknadsföring av alla de former.

I detta sammanhang använder jag begreppet marknadsföring i en vidare betydelse än betalda annonser i tidningar och andra media. Man insåg tidigt att det gällde att få omfattande acceptans för sina nya och ibland mycket avancerade produkter som avvek från det som av tradition använts som mat. Till detta använde man en kombination av “vetenskap”, reklam samt politiska påtryckningar och i rätt många fall rena och skära lögner.

Forskningsfusket! av docent Ralf Sundberg beskriver en räcka händelser och ohederliga människor såväl som ett antal nyttiga idioter som ibland av okunnighet, ibland snöd vinning av pengar eller prestige har påskyndat eller åtminstone tillåtit en osund utveckling av livsmedelsindustrin. Det är en svidande vidräkning av människor och beslut som lett fram till utvecklingen av många av dagens metabola sjukdomar som diabetes, fetma samt hjärt- och kärlsjukdomar.

Jag rekommenderar Forskningsfusket! till alla som bryr sig om av vad man äter, till alla som undrar över vad som menas med “vetenskapliga studier”, läkare, dietister, kostchefer och matansvariga för barn, sjukhus samt vårdinrättningar av alla de slag.

Dessutom borde den vara självklar litteratur i varje rum på Livsmedelsverket i Uppsala.

Forskningsfusket!
Ralf Sundberg
Optimal förlag
ISBN 978-91-7241-221-7