Diskussionen om regeringsbildningen har fastnat i när och hur partiet x kan släppa fram partierna y och z om de tar eller inte tar stöd från partierna n och k (nazister och kommunister). Av allt att döma är liberalernas och centerns väljare mer tveksamma till Åkessons gäng än till sossarna.

Det är inte svårt att förstå varför. I dagsläget finns ingen reellt kommunistiskt hot mot frihet och demokrati. Det finns det däremot i form av den nationalism som just nu gör sig bred i alltför många länder och där SD är en del.

Det finns skäl att påminna om vad Churchill sa när han fick frågan hur det kändes för en gammal antikommunist som han att liera sig med Stalin när tyskarna anföll Sovjet 1941. Hans svar blev att om Hitler invaderade helvetet, skulle han nog säga några vänliga ord om djävulen i underhuset.

Den 11 oktober 1943 inledde ryssarna en belägring av Gomel, som då hölls av tyskarna. Inte fullt två år senare var de allierade framme vid Berlin. Alliansen höll därför att man var klar över vilka som var de värsta fienderna.

Landstingsvalen brukar, tros det stora intresse som finns för vårdfrågorna, tillhöra de mer förbisedda. Till en del beror det naturligtvis på att alla val i Sverige, utom till EU – parlamentet, sker samtidigt, men oavsett varför är det givetvis tråkigt.

I årets val tappar dock såväl S som MP stort på många håll. Enligt mitt synsätt är det välförtjänt. Trots sin – av dem själva – omskrutna förmåga att ”styra” i största allmänhet är det klart att S inte har klarat av den saken särskilt väl i landets regioner.

Här i Västerbotten sitter de, sorgligt nog, dock kvar vid makten tillsammans med en rödgrön stödröra (MP och V). Och detta trots ett antal katastrofer under mandatperioden. Något som manifesteras av att man har rivit Rotundan, en fullt fungerande och anrik byggnad, vid NUS och tänker sig bygga ett helt nytt byråkrathus för administrationen som de har låtit svälla över alla bräddar.

Oppositionen lyckades inte få stopp på dem den här gången, men det kommer ett nytt tillfälle om fyra år. Bara att förbereda sig redan nu.

Förberedda var i varje fall den frankiska styrka som 10 oktober 732 besegrade muslimerna i slaget vid Poitiers. Efter att ha invaderat den Iberiska halvön från Nordafrika, hade araberna avancerat så långt som till Pyrenéerna innan man lyckades stoppa dem.

Känns som väntans tider så här i skarven mellan en gammal och en ny regering. Samma sak gäller litet varstans där politiken tagit en paus i väntan på tillträde av en ny eller nygammal majoritet.

Samtidigt vet vi hur det går när man tvekar för länge. Det finns det åtskilliga belägg för. Man påminns om detta i dag, den 9 oktober, då det var just den dagen 1937 som japanerna intog Shanghai, en av Kinas viktigaste och största städer. Det skulle ta åtta år och miljoner döda innan japanerna till sist gav upp.

Till badet i dag för att avverka de 2000 metrarna som passet brukar omfatta. Kändes litet ovant efter en tids uppehåll med resor och förkylning. Kändes ändå bra en sådan här dag med regn och rusk.

Ruskigt kändes de nog också för 210 år sedan, den 8 oktober 1808, då general von Döbeln avtackade de finska soldaterna efter att Finland gått förlorat för Sverige. Det hände faktiskt just här i Umeå. Det måste ha känts som om en avgrund öppnade sig efter att de två rikshalvorna hängt samman i 600 år.

Snart dags att göra helg. Huset städat (nåja) också med Roalds hjälp. En robotdammsugares utblick är kanske inte så stor, men han är en fena på att hitta dammkorn på mattan och under sängen.

Läste en intressant betraktelse om Åkessons väljare som till stor del utgörs av män som känner otrygghet. Detta till följd inte av några egentliga orsaker, utan på grund av deras konservativa värderingar.

Det skulle nog förklara en del av partiets framgångar, som dock säkert har en rad olika orsaker. Inte minst att många i dag tror att utvecklingen är mycket värre än vad som egentligen är fallet på en hel rad områden. Olyckan ville dock att föreställningen om olyckor skulle gynna Åkesson och de brunblåa dårarna i årets val.

En olycka drabbade också Kalle dussin, alltså Karl XII, den 5 oktober 1703, då hans älsklingshund Pompe dog. Något som givetvis var ett intet jämfört med de olyckor som komma skulle. 1718 följde kungen själv Pompe in i evigheten och därmed var stormaktstiden förbi.

Ännu en fin höstdag. Läser i dag om två utvisningsfall som borde få skammens rodnad att blossa på somligas kinder. En gravt senil 85 – årig kvinna och en 38 – årig man med både jobb och liv i Sverige. Båda fallen resultatet av en totalt okänslig politik vars gemensamma drag är att om man kan hitta något skäl för att utvisa någon, ska det också ske.

Skammens rodnad borde också sprida sig över en del socialdemokratiska företrädares kinder när de tar del av det som hände just denna dag, den 4 oktober 1984. Det var då den stora demonstrationen mot löntagarfonderna ägde rum. I dag vill väl socialdemokraterna helst glömma den tiden. Men det ska de inte få göra så länge som det finns någon som finns där för att påminna dem (och andra) om hur deras politik i grunden ser ut.