Såg i går programmet om gränsen mellan Indien och Pakistan. En skildring av fantastiska landskap med lika fantastiska möjligheter. Möjligheter som går förlorade i en ond spiral av våld och ständiga gränsintermezzon. Inte minst i Kaschmir.

Det hela verkade alltså ganska så tröstlöst, men samtidigt stod det ju klart att de som bor i gränstrakterna inget hellre vill än att det ska råda fred. Inte minst av det skälet att de i många fall har har släktingar och vänner på andra sidan gränsen.

Det är utan tvekan något att bygga på. För vi vet att en process mot fred och normalisering kan gå fort om förutsättningarna ändras.

I dag, den 8 november 1520, pågick det som gått till historien som Stockholms blodbad. Processen pågick 7 – 9 november och 94 personer avrättades. Det hela fortsatte med liknade processer i Småland och Östergötland. Kristian II, som ju faktiskt krönts till. svensk kung försökte – bokstavligen – topphugga all opposition inom Sverige.

Det lyckades, som bekant, inte. Kristian slutade sina dagar i fängelse efter att ha blivit avsatt i både Danmark och Sverige. I Sverige har han i historieböckerna fått öknamnet Kristian tyrann.

Krigen mellan Sverige och Danmark har genom århundraden varit många. Först 1814, nästan 300 år efter blodbadet i Stockholm, skulle det ta slut. Men därefter normaliserades förhållandet mellan länderna snabbt. I dag finns knappast något av hat mellan folken. Tvärtom är samarbetet och handeln livliga.

En viktig faktor bakom detta är demokrati. Samarbetet i Norden växte fram i takt med att länderna demokratiserades. Demokratier krigar sällan. Och aldrig med varandra.