Så har Fars dag passerat. I år sammanföll den med dagen då första världskriget slutade i och med att vapenstilleståndet den 11 november kl 11 på förmiddagen.

Det var ett krig då många fäder och söner på båda sidor stupade. En av fem fransmän i vapenför ålder skulle aldrig återvända från skyttegravarnas helvete.

Två män, Hitler och Mussolini, hade överlevt, men var givetvis märkta av kriget. Hitlers förhållande till sin far var omvittnat dåligt, något han delade med en annan man som också skulle låta talas om sig, Josef Stalin. I hans fall verkar det varit än värre.

Det finns många exempel på hur det kan gå när fäder inte är de fäder de borde ha varit. Inte så sällan genom att de inte varit där alls, när de skulle ha behövts. Om man ska dra några slutsatser för egen del, tycker jag nog inte att jag har så mycket att gräma mig över. Inte heller har jag egentligen något att klaga över när det gäller den egna uppväxten.

Det sägs ju att man egentligen inte kan lära sina barn särskilt mycket. Men en sak tror jag ändå har betydelse, att försöka få dem att tänka själva. För det kommer ju en dag då det kanske inte finns någon annan som kan tänka åt dem. Eller så är det någon vars tankar kanske inte är så bra.

Hur Hitlers tankar gick och vad som följde av det, det vet vi. I dag, den 12 november 1944 sänktes slagskeppet Tirpitz i en norsk fjord i en brittisk flygattack. Också här gick ett antal fäder och söner förlorade. Det är väl något för alla nuvarande fäder (och mödrar) att tänka på.