En kall men solig vinterdag. Dubblade kryckpromenaden i dag, det går förhoppningsvis åt rätt håll.

Åt fel håll gick det däremot den 20 januari 1942 då den beryktade Wannseekonferensen inleddes, då folkmordet på Europas judar skulle planeras. Något som ju också skedde med äkta tysk grundlighet.

Läser i dag om några böcker som skildrar vilka det var som utförde det minst sagt smutsiga jobbet. Det visade sig vara alldeles vanliga män, inte några psykopatiska mördare. Det framgår också att de som valde att inte delta, hade full frihet att göra det. Ingen råkade illa ut på grund av det valet.

Så varför skedde det då? I grunden, menar författaren, handlade det – faktiskt – om ideologi. När en politisk lära med predikningar om raser/grupper som sades vara ett hot mot det ”tyska”, kunde bre ut sig som nazismen gjorde, banar man väg för det som sedan hände. Det var ju inte heller enbart judarna det handlade om utan också om exempelvis kommunister och homosexuella. Människor som knappast kunde beskrivas avvikande när det gällde ”rasen”.

Märkligt, varför tänker jag på Åkessons gäng när jag tar del av detta?

En aningen kylslagen dag. Ett träningsvarv med kryckorna dock avklarat. Irriterande med begränsning av det slaget, men det är bara att bita ihop och om än inte gilla läget, så åtminstone utgå ifrån det.

Några som också fann sig i realiteterna var förhandlarna som slöt fred mellan Sverige och Danmark i Knäred (av alla ställen) den 19 januari 1613. Det mesta återställdes som det hade varit innan Kalmarkrigets utbrott 1611.

På den tiden dominerade fortfarande Danmark i Norden. Men den rollen skulle man inte få behålla länge till. Sverige blev en stormakt, vilket inte hindrade nya krigsutbrott mellan Sverige och Danmark.

Det skulle dröja drygt 200 år efter Knäred innan båda länderna insåg det meningslösa i krigandet. En insikt som fortfarande väntar på att spridas till ett och annat ställe här på jorden.

Så var omröstningen klar. Vi har alltså en statsminister som väl snart ska presentera en regering och sätta igång med jobbet. Arbetsuppgifter saknas inte. Det gäller inte minst på området miljö i vid mening.

Kanske var det en och annan som satte middagsköttbullen i halsen när beskedet kom att konsumtionen måste begränsas till en köttbulle per dag (14 gram) av rött kött i klimatomställningens namn. Dit räknas nu tydligen också gris och lamm, trots att de djuren ju inte är idisslare och inte rapar koldioxid på det sättet.

Bakgrunden är en rapport som tagits fram av ett gäng forskare som pläderar för allt från något slags etableringskontroll av snabbmatsställen till subventioner för, i deras tycke, goda livsmedel.

För egen del har jag inga problem med att det förespråkas en mer hälsosam livsstil med mer frukt och grönsaker. Men det är inte samma sak som att det utesluter kött, antingen det nu sker i form av biff, kotletter eller fiskfiléer.

Det finns nämligen en sak som verkar helt har glömts bort i den nämnda rapporten. Eller också valde man att helt enkelt förbigå det, eftersom det inte passade in i budskapet.

Låt mig ställa en fråga till de som måhända läser detta: väljer du/ni gärna så kallade ”ekologiska” produkter i affären samtidigt som det kanske känns i samvetet om den där fläskfilén till helgens middag ändå hamnar i kundvagnen, trots att man väl borde äta mindre kött?

Låt mig då få trösta med att det inte finns någon anledning att känna sig som en sämre människa.

Till och börja med är beteckningen ”ekologisk” helt meningslös. All livsmedelsproduktion sker genom att naturliga ekosystem ställts om, manipulerats om man så vill, till att producera överskott. Vad som avses är förstås att produktionen sker på ett mindre miljöstörande sätt.

Den saken, har det visat sig, kan diskuteras. Men oavsett den saken, får man inte använda konstgödning i produktionen om den ska kunna passera det ekologiska nålsögat. Och i så fall krävs givetvis djurhållning. Annars skulle alternativet vara svedjebruk. Och det har väl ingen förespråkat.

Därmed står det klart att om livsmedelsproduktion ska ske på ett mindre miljöstörande sätt, krävs djurhållning och därmed köttproduktion och dito konsumtion.

Mycket av debatten kring dessa frågor präglas av en blandning av nostalgisk civilisationskritik och krav på något slags frälsning. Men då av folks kroppar istället för deras själar, som var fallet förr.

Men sentimentalitet är sällan någon bra vägledning inför framtiden. Den 18 januari 1999 flögs den en gång som moderna Saab 35 Draken för sista gången. Det en gång så moderna planet hade passerat bäst före datum.

Känns litet grand som dagen efter en större kraftansträngning. Det gäller nog de flesta inblandade som kanske pustar ut en aning.

Sådana dagar ger utrymme för eftertankar. Det finns alla skäl för att nu fundera över det som varit och det som komma skall. Och hur det ska hanteras.

De som, både inom och utom det liberala lägret, nu begråter (i en del fall uppriktigt och i andra fall med krokodiltårar) allianssamarbetet, borde begrunda hur det uppkom, vad det har medfört för liberaler och för andra, och vilka slutsatser vi kan och ska dra av detta.

För att börja från början, var starten det som kallats mittensamverkan mellan centern och folkpartiet. Detta efter att C hade lämnat koalitionen med S 1957. Avsikten var från Ohlins sida att markera att alternativet till socialdemokraterna inte var någon högerregering utan en mittenpolitik, dit högern hade att ansluta sig.

Resultatet blev att att centern seglade fram som ett ledande parti på den borgerliga sidan. Både högern och folkpartiet fick sina törnar av den socialdemokratiska demagogmaskinen i det som gått till historien som Hjalmarsonaffären och misstänkliggörandet av fp – ledaren Wedén 1968 när Sovjet invaderade Tjeckoslovakien.

Nå, centern fick sin storhetstid under 70 – talet och senare skulle högern/moderaterna segla fram till en ledande position i slutet av 80 – talet.

För liberalerna har inte samarbetet medfört några egentliga framgångar. Åtminstone inte i form av valresultat. Kombinationen av den egna inneboende försiktigheten (eller rentav ängslan) och den självpåtagna rollen som jämkare och samarbetsingenjör är skälet till det. Ska man se det i siffror, har vi tappat 80 procent av stödet, från 25 procent 1956 till drygt fem procent 2018.

Det borde vara svar nog på vilka slutsatser vi kan dra. Nu finns det möjlighet till en omstart. Också nu finns en mittensamverkan, men situationen är ändå helt annorlunda jämfört med förr.

Det som nu har hänt verkar redan ha medfört ett antal revolter/avhopp i en del läger. Revolter kan vara farliga för de inblandade. Just den 17 januari 1437 besegrade Erik Pukes upprorsarmé kungamaktens trupper i slaget vid Hällaskogen. Segern ledde dock inte till någon framgång, trots löften om avtal om vapenstillestånd. Puke fördes som fånge till Stockholm och avrättades i februari samma år.

Så var nog ändå regeringsfrågan avgjord. S + MP med budgetsamarbete med C och L. Något som givetvis borde ha skett tidigare, men bättre sent än aldrig. Det får väl ses som läropengar inför framtiden. På andra håll i den demokratiska världen, avgörs regeringars sammansättning efter valet, beroende på hur valet går. Här tycks det som om man på en del håll frikopplar regeringsbildningen från valresultatet. Det bara SKA vara den eller den regeringen, även när väljarna sagt något annat.

Det betyder ingalunda att friden nu kommer att lägga sig över politiken. Tvärtom, kommer det att bli många och hårda debatter, om än med ett något ändrat mönster.

Från en liberal utgångspunkt gäller det att inleda processen med att dels försvara och förklara partiets position, och dels driva de frågor man står fri att göra. Det finns åtskilligt som inte ingår i den uppgörelse som nu börjat kallas JA. Det handlar då inte minst om demokratins grundläggande värden, i en tid med Trump och Brexit. Det är ett tema att använda sig av när det snart stundar val till EU – parlamentet.

Såväl demokratin som säkerheten i vår del av världen är något som vi måste inse inte kan tas för givna. I dag, den 16 januari 1547 kröntes Ivan den IV, mer känd som den förskräcklige, till Tsar av Ryssland. Såväl för ryssarna själva, som för omvärlden, var det ödesdigert. Ivan la grunden till Rysslands stormaktsposition. Något som vi har att dras med än i dag.

En fin vinterdag. Som gjord för skidåkning. Något som bara är att glömma som det ligger till nu. Lyckades dock att ta mig till Volvo för att få ett trasigt bromsljus åtgärdat och att handla. Folk är hjälpsamma, och det tackar jag för.

Det slog mig att min ”kryckiga” tillvaro faktiskt påminner en del om läget i politiken just nu. Det som hänt gör att jag ju inte kan gå riktigt på mitt vänstra ben, utan det får mer eller mindre hänga med, hjälpt av kryckornas avlastning. Påminner väl en del om att Sjöstedt tydligen blev så arg så han sprack, vilket gör att det ben som behövs för att Löfven ska kunna vandra in i Rosenbad som en fullödig statsminister, inte riktigt vill göra tjänst.

Vidare, att forcera trappor med kryckhjälp, har jag fått undervisning i på sjukhuset. När jag ska upp, tar jag ett stadigt tag om kryckan i vänster hand (den andra kryckan bärs också med i vänsternäven), och tar så ett steg upp med höger ben och stöder mig samtidigt på ledstången med höger hand. Vänster ben får hänga med, varpå nästa steg tass, och så vidare. När man ska ner, är det vänster fot som går ner först, samtidigt som stöd ges av kryckan i höger hand och med vänster hand på ledstången.

Det är jobbigare uppför då man går före med högern, men å andra sidan är det mer riskabelt under nedfärden med vänstern, som måste ske mycket försiktigt. Påminner om både Kristersson och Sjöstedt.

Till sist: Vi har inte mindre än två dörrmattor i hallen. De fungerar i dagsläget som underlag när mina piggförsedda skor ska på. Detta då jag inte vill skada golvet. Väl ute fäller jag ut piggarna på kryckorna som då förvandlas till vassa vapen.

Proceduren är väl inte så bra för dörrmattan. I mitt tycke borde något företag som säljer sådant, nappa på idén om att lansera dörrmattan Jonas. Knallröd i början, men som tappar mycket av färgen i samma ögonblick som man sätter foten på den.

Läser att just i dag, den 15 januari 1914 utkom Sven Hedins inlägg i försvarsfrågan. Reaktionären Hedin, den siste att bli adlad i Sverige, var en av de som låg bakom det så kallade bondetåget då kungen försökte stäcka den gryende demokratin. Något att tänka på nu när Åkessons gäng vill att kungen åter ska få en politisk roll.

Så passades bollen vidare till Sjöstedt. Som jag ser det, sa han det han måste säga. Egentligen självklarheter som att partiet (tyvärr, får man väl säga) är en del av Riksdagen och svensk politik i stort och att man avser att driva förslag i utskotten och samarbeta med såväl S som andra när det passar.

Om man läser mellan raderna, är det tydligt nog att Sjöstedt avser att få dit Löfven som statsminister. Formuleringarna om partiets inflytande må vara svårsmälta, men alternativen, extraval eller Kristersson, ses som något värre.

Sjöstedt må vara kommunist, men han är ingen dumskalle. På den tiden han var ny som ledamot av EU – parlamentet möttes vi i några debatter om samarbetet i allmänhet och euron i synnerhet. Han var givetvis tämligen enkelriktad i sina inlägg, men han visade emellanåt att han – faktiskt – tagit intryck och lärt sig av tiden i parlamentet att det inte går att enbart säga nej, nej och nej i längden. Därför tror jag att det nu håller på att divergera mot en regering Löfven med budgetsamarbete över blockgränsen.

Samtidigt fortsätter man inom högern att gnälla ut sin bitterhet och tjata om den underbara alliansen som nu torde vara avskriven. På ett sätt begripligt. Någon annan väg till inflytande över politiken än genom samverkan med L och C finns inte för M och KD. Men när de gjorde valet att sälja sina själar (om de nu är värda något) genom att luta sig mot Åkessons nazister, var det dödsstöten för alliansen.

Läser att just i dag, den 14 januari 1357, slöts stillestånd mellan kung Magnus Eriksson och hans son Erik i Lödöse. De kom överens om att dela på makten istället för att kriga mot varandra.

Släkten är värst, heter det. Och det är dessutom tydligt nog att regeringsbestyren inte var enklare eller fredligare förr i tiden.

En fin vinterdag. Lugnet efter stormen, kan man säga. I politikens värld är det dock mer blåsigt, med vindbyar både hit och dit. Den kraftigaste vinden blåser dock nu mot ett samarbete mellan S, C, L och MP. Som Annie Lööf uttryckte det, inte det man främst önskade, men som det nu ser ut ändå det bästa alternativet.

För Kristersson är det här givetvis en riktig motvind i en redan jobbig uppförsbacke. Bitterheten lyser igenom, trots försöken att hålla god min. EBT uttrycker sig mer oförblommerat, och det må vara hennes val. Några funderingar om vilket svek det skulle vara att låta Åkesson sitta med avgörandet i blockskiljande frågor, tycks inte finnas i högerlägret.

Varken EBT eller Skyttedal visar prov på något kristligt tänkande. Något som påminner mig om varför jag har svårt för kristendom. Eller annan religion för den delen. Alltför ofta har man noterat hur folk av den sorten skriver ut moraliska fribrev åt sig själva. medan de samtidigt beskyller andra förde mest gräsliga ting. Skyttedal kallade således Lööf för ”quisling”. Ett sällsynt illa valt uttryck. Quisling var Norges Åkesson som tog chansen när Nazityskland tog Norge 1940.

Om allt nu går som det nu ser ut, har i själva verket C och L sett till att stänga såväl Åkesson som Sjöstedt ute från reellt politiskt inflytande. Alltså har de medverkat till att hindra Quislings och Stalins svenska motsvarighet från att få politiskt inflytande.

För att fortsätta på det blåsiga temat, kan man säga att Åkessons parti för tankarna till en tromb som drabbar politiken rent destruktivt. Som det uttrycktes i tidningen i dag bekämpar man andra partiers politik, men i fallet SD handlar det om både det och vilka de faktiskt är. Det vill säga arvtagare till den fascism/nazism som också funnits och finns här.

Om det nu verkligen blåser nya vindar, återstår än så länge att se. Dramatiskt blir det nog i vilket fall. Och så har det också varit tidigare. Just denna dag, den 12 januari 1628, gav Riksdagen Gustaf II Adolf fullmakt att ingripa i det trettioåriga kriget, vilket han nogsamt valde att utnyttja. För hans egen del gick det ju inte så bra, men det går inte att förneka att Sverige i och med det kom att växa fram som en stormakt i Europa.

Stormigt väder i dag. Läser i tidningen om återkommande strömavbrott i byar i inlandet, något som knappast blir bättre av blåsvädret.

Läser också att ledningen för Svenskt kraftnät brutit mot i stort sett allt av säkerhetsregler. Något som ter sig minst sagt vågat i ett läge när det säkerhetspolitiska läget stadigt har försämrats.

Vilka konsekvenser det här får, återstår förstås att se. Men när det gäller den allmänna utvecklingen är det med största säkerhet sådant här, minns att Trafikverkets ledning för inte så länge sedan beslogs med ett liknande haveri, som gjort att misstron mot politiken i allmänhet och de samhällsbärande partierna i synnerhet, ökat.

Åkessons gäng har haft en enorm fördel av detta. Den svenska modellen, som kan beskrivas kort som att vi tar inemot hälften av era pengar mot att ni får trygghet, jobb och service, är på allvar ifrågasatt. Inte för att folk nog tror att Åkessons gäng skulle kunna göra något åt det, men för att markera sitt missnöje med modellens tillskyndare.

Det är därför som den regering som förhoppningsvis snart kan tillträda måste ha insikten om detta och att man mer eller mindre måste börja från början för att återfå förtroendet. För trots fel och brister, finns det inget som ter sig bättre än vår nuvarande samhällsmodell.

Den slutsatsen leder i sin tur till slutsatsen att det inte kommer att fungera med något slags ”miniallians”. Alldeles oavsett vilka garantier som Kristersson utfärdar om både det ena och det andra. Inte minst därför att högern aldrig varit någon entusiastisk kraft för den generella välfärden.

Tar del av krumbukterna gällande LSS, alltså lagen om stöd till vissa funktionshindrade. Det är det gamla vanliga mönstret att när sossarna inte själva har föreslagit en reform, gäller det att försöka omintetgöra den.

Trots alla försök att skriva om det hela, innebär det likafullt att man spelar Svarte Petter mellan stat och kommun. Och då är det inte svårt att räkna ut hur det går.

Som varande – tillfälligt – begränsad i min rörelseförmåga, känner jag extra mycket med de som haft otur i livets lotteri. Jag är själv lyckligt lottad med ett stabilt nätverk omkring mig. Något jag fått se prov på under den månad som gått sedan operationen av höftskadan. Och det tackar jag för. Ändå kan jag ju inte undgå att känna frustration när viljan är större än förmågan.

Frustrerade blev nog i längden också de som satte sin lit till skapandet av Nationernas förbund den 10 januari 1920. Nu skulle freden vara säkrad. Men inte. Organisationen kunde aldrig göra sig gällande under den ödesdigra utveckling som skulle leda till ett nytt världskrig 19 år senare.