Mycket tal om kärnvapen i dag. Har förstås sin grund i diskussionen om Sverige ska skriva under på ett allmänt kärnvapenförbud eller inte. Det nämndes dock inte mycket om det under den utrikespolitiska debatten i dag.

Kärnvapen är mer av politiska än militära vapen. För, som det har uttryckts, vad sker morgonen efter? att erövra fiendens område sedan det har förgiftats av radioaktivitet, känns nog inte så lockande.

Sverige brukar, inte minst när det kommer till krav på avskaffande eller nedrustning av kärnvapen, betraktas som ett exempel på en trogen anhängare av nedrustning. Åtminstone vill vi nog se oss själva på det sättet.

Så har det faktiskt inte alltid varit. När kalla kriget var som kallast (eller mest hett), stod det och vägde om Sverige skulle skaffa egna kärnvapen. Regeringen Erlander var inne på det, även om det fanns en stark opinion inom S mot sådana tankar. Inte minst S – kvinnorna, anförda av Inga Thorsson, var synnerligen aktiva motståndare.

Det blev, som bekant, inga svenska kärnvapen. Men uppbyggnaden av kärnkraften i vårt land bar från början en militär komponent. Man ville ändå hålla dörren öppen om utifall att…

Det finns fler som har tänkt på det sättet.Den 13 februari 1960 sprängde Frankrike sin första atombomb. Provet skedde i Sahara.De Gaulle ville ha den försäkringen. Inte minst med tanke på erfarenheterna från kriget som ju då bara var 15 år avlägset. Om det nu berodde på just den saken, har tyskarna ju trots allt inte anfallit Frankrike. Fast det kan ju ha andra orsaker.

Läser att det inte finns några belägg för att det mycket tid framför skärmen skulle vara skadligt för barn. Det beror snarare på vad tiden ifråga används till. Som i så många andra sammanhang är det lagom som är bäst.

Det ter sig inte direkt överraskande. Genom åren har motsvarande alarmism regelmässigt hörts från vuxenvärlden beträffande barns aktiviteter. När man själv växte upp var det TV och serietidningar som en del beskärmade (ha ha) sig över. Tänk om ungarna kunde läsa en god bok istället, hette det.

Om man går tillbaka ytterligare i tiden var det bokläsandet som ansågs förkastligt. Dels var det skadligt för ögonen och det vore bättre om de gjorde något nyttigt, som hushållsarbete, hette det då.

Det här lär oss, eller borde i alla fall göra det, att inte vara så tvärsäkra.

En som var säker på sin sak var Oskar von Hindenburg, som avled den 12 februari 1960. Han var son till den gamle marskalken von Hindenburg. Han övertalade sin far, som då var Tysklands president, att utnämna Hitler till rikskansler 1933. Han var säker på att det skulle leda till en stabil regering.

Hur det gick, det vet vi. Tvärsäkerhet är inte alltid någon bra vägledning.

En strålande vinterdag. Synd att kasta bort den på sjukhusbesök, men ibland får man ändå finna sig i det. Fick i alla fall veta att skadan läker men att processen tar tid. Något jag nog anade innan.

Antar att det nog var kyligt även den 11 februari 1940 då ryssarna lyckades bryta sig genom Mannerheimlinjen på Karelska näset. Finland hade stått eot länge, men till sist gick det inte, utan man begärde förhandlingar. Stalin var mer än villig att sluta fred. Han fruktade att de tyska bundsförvanterna snart nog skulle bli fiender, vilket också visade sig vara fallet. att lita på stormakters eventuellt goda vilja ter sig ofta nog blåögt.

Läser att det – återigen – är bekymmer med badhuset i Vilhelmina. Kakelplattor som lossnar, tydligen.

Det måste väl vara Kristersson som varit där och kört ända in i kaklet. Kanske kan det där ifrågasatta företaget som trots all s – märkt välvilja ändå inte riktigt får till det, vara till hjälp.

Vara hur det vill med den saken. Trots all snö som dråsar ner är det snart dags att tänka på våren och kommande EU – val. I dag, den 10 februari 1763, slöt Frankrike, Storbritannien och Spanien fred i Paris. Inga gula västar syntes till den gången. Det var bara ett av de många krig som fördes i Europa innan man kom på bättre tankar efter 1945.

Snart dags att dra igång kampanjen inför valet till EU – parlamentet. Första gången det hölls var 1995. Vi hade fått en fråga om att hålla en information på en skola i Umeå. Barmhärtigt nog ska här inte sägas vilken. Men det var inte fråga om högstadium eller gymnasium utan vuxna och fullt myndiga elever.

Sagt och gjort. Material till ett litet bokbord packades ihop och fraktades dit. Sedan vidtog förvirringen.

Först skulle det inte sägas något från de deltagande partierna, utan vi skulle bara svara på frågor. Men sedan ville man att vi ändå skulle våra respektive partiers program. Vilket också skedde.

Om det hade rått någon tvekan om vad publiken tyckte, försvann det snabbt. Den församlade grönvänstern hade redan beslutat sig för att det här var en andra rond i folkomröstningen som hållits hösten 1994. Ju mer verklighetsfrämmande retoriken var i salen, desto mer applåderades det. Påpekanden om att valet inte handlade om ja eller nej till EU var som att svära i kyrkan.

Jag tröttnade på skådespelet, och när det var dags att avrunda hade jag redan slängt alla hämningar överbord. Istället för att uppmana folk att gå och rösta, sa jag att jag att efter det att folk ställt frågor till mig och andra företrädare för partierna, ville jag ställa en fråga till auditoriet. Och den löd: ”Hur många här vill att Sverige ska gå ur EU?”

Alla händer åkte upp. Jag var tyst några sekunder och sa sedan: ”Glöm det! Vi kommer aldrig att gå ur EU!” Sedan satte jag mig.

Det var som att det hickade till i publiken. Och när vi höll på att packa ihop, kom flera av dem fram och undrade vad jag menade.

Mitt svar var att jag menade precis det jag sa, varpå en tjej fåkunnigt hävdade att det var klart att vi skulle gå ur EU. När jag undrade vem som skulle bestämma det, blev svaret ”svenska folket”. Jag kontrade med att svenskarna faktiskt redan hade bestämt att vi skulle vara med och att det hursomhelst inte skulle ställas någon sådan fråga.

Det finns skäl att inför årets val påminna om vem och vilka det är som stod och står bakom samarbetet och en vilja att utveckla det och de som hela tiden varit emot. Att de nu verkar ha börjat nyansera sig både till höger och vänster, är inte trovärdigt.

Den som inte vill ha med omvärlden att göra och tror sig klara sig bättre på egen hand, har inte mycket att backa upp den slutsatsen med, tvärtom. Istället får man räkna med att bli omsprungen.

Ett exempel på det är den japanska attacken på ryssarnas flottstyrka vid Port Arthur den 8 februari 1904. Japan segrade i det kriget. Det var första gången som en nation av icke-vita segrat över ett ”vitt” land.Ryssland hade helt enkelt släpat efter i utvecklingen och passerats av Japan. Och andra.

Jan Björklunds aviserade avgång har satt fart på hans kritiker. Nu ska det till en frälsare som ska lyfta partiet till nya höjder. Ett antal favoriter lyfts fram.

Jag har inte hört till JB: s kritiker. Min syn på dessa ting är att man helt enkelt får jobba utifrån det man har och inte ägna sig åt önsketänkande som alltför ofta präglas av tal i stil med att om inte om hade varit…etc, etc.

Istället för att ägna sig åt sådant eller att ägna sig åt att kora en ny kung eller drottning, tycker jag att det vore av större intresse att fundera över hur L kunde hamna i den situation vi är i nu, och hur man ska agera framöver.

Situationen är prekär. Det råder det ingen som helst tvekan om. Läget i opinionen bär syn för sägen. Men det vore fel att tro att det i grunden är något som orsakats av det som hänt under de senaste månaderna.

För att hitta grundorsaken får vi gå drygt 60 år tillbaka i tiden. Folkpartiet, som det hette då, åkte på ett historiskt nederlag i samband med striden om det som skulle bli ATP. Det har skrivits avhandlingar om detta, så det behöver man inte gå in på, men för FP innebar det att man faktiskt tappade fotfästet och blev av med en stor del av den väljarbas man haft bland tjänstemännen.

Sedan dess har man egentligen aldrig hämtat sig riktigt. Istället har det, ibland långsamt ibland snabbt, gått utför. Något som i sin tur måste härledas till att liberalerna inordnade sig i en blockpolitik man egentligen aldrig trivts riktigt med. Ivern att ta revansch på Erlander och S, överflyglade allt annat.

Men, undrar väl någon, nu när blockpolitiken brutits upp, borde väl Liberalernas siffror i så fall vara i stigande? Svaret på den frågan är sannolikt att partiets väljare, åtminstone en stor del av dem, fortfarande är kvar i det tänkande som en gång ledde till formandet av blockpolitiken. Och sådant tar tid att bryta.

Vad ska man då göra? Det går inte att ge ett uttömmande svar i dagsläget. Men en sak vet vi. Det kommande valet till EU – parlamentet blir enormt viktigt för Liberalerna. Det är ett område där man har en tydlig profil och det ger alla möjligheter. Det gäller bara att ta dem.

Det brukar sägas att första steget när det gäller att bota sjukdomar är sjukdomsinsikt, att veta vad som fattas en. Och där finns det lärdomar att hämta i historien för L. Kris är inte bara elände utan innebär ofta nog också nya möjligheter.

En dag för reflektion. Den 6 februari 1914 ägde det så kallade ”bondetåget” rum i Stockholm. Dåvarande kungen V – Gurra, alltså Gustav V, tog emot och instämde i den föregivna ”folkliga” protesten mot regeringen i allmänhet och försvarspolitiken i synnerhet.

I själva verket hade den regeringen Staaff inlett en upprustning av försvaret med sikte på modernitet snarare än svärmande för forna tiders ”ärofyllda” attribut.

Regeringen Staaff avgick då man inte kunde acceptera att monarken på det här sättet gick emot en regering utsedd av en demokratiskt vald riksdag.

Vi ser i dagsläget hur krafter runtom i världen (också i Europa) lanserar tankar i stil med det som hände här för 105 år sedan, alltså att vända sig till en föregivet ”stark man” (det brukar vara män i sådana lägen), som ska peka med hela handen och avgöra saker och ting till det allmännas bästa.

Det var feltänkt då och det är feltänkt nu.

En evig(?) fråga när samarbetet i Europa diskuteras är detta med överstatlighet. Det ses fortfarande som något mer eller mindre suspekt. Det framgick inte minst när Åkesson la ut texten om SD: s utgångspunkter inför valet i maj.

Kravet på utträde ur EU var inte aktuellt att driva, fick man veta. Underligt, med tanke på att nu när britterna ska(?) lämna samarbetet, borde det väl väcka entusiasm bland ”utträdarna” till höger och vänster. Men så är det inte, vilket är begripligt med tanke på hur processen för just britterna ser ut att arta sig.Som de tvättäkta populister de är, väljer Åkessons gäng den enkla vägen, och talar om att ”förändra inifrån”.

Åkesson gled dock ordentligt på formuleringarna. Överstatlighet var visserligen i princip förkastligt eftersom det ger andra politiker än svenska sådana makt över saker och ting också här i Sverige, men en del överstatlighet var kanske ändå bra, på miljöområdet och när det gäller den inre marknaden. En företeelse som Åkesson föreföll gilla högt och rent.

Hur går det här ihop? Svaret är förstås att det gör det inte alls. Men att använda överstatlighet som ett skällsord i debatten är ett knep som EU – motståndarna gärna tar till.

Att vara för ett utvecklat samarbete och bejaka överstatlighet är i och för sig inte riktigt samma sak, även om vi liberaler brukar höra till dem som förespråkar överstatlighet i syfte att effektivisera samarbetet.

För det är ju precis vad det är frågan om. Mellanstatligt samarbete, där alla har vetorätt, är inte per definition mer demokratiskt än överstatlighet. Att majoriteten beslutar brukar höra till det vanliga i de flesta sammanhang.

Här där vi bor, har vi en samfällighet omfattande 27 radhus. När beslut skulle fattas om att byta tak, menade en av deltagarna på årsmötet att det borde väl varje länga (det finns fem sådana) själv kunna ordna, eller rentav varje enskild fastighetsägare.

Svaret blev att taken var samfällighetens rätt och skyldighet att hantera och att det inte fanns någon möjlighet att överlåta detta till var och en. Och det blev också mötets beslut.

Att sköta gemensamma uppgifter inom ramen för de regler man har kommit överens om genom majoritetsbeslut, brukar vara det bästa, både praktiskt och principiellt. Men det är väl svårt att fatta för de som envisas med att hävda att de genomgående borde ha 17 procents inflytande över allt som riksdagen bestämmer, annars tycker de att de är mobbade.

I dagarna talas det en hel del om mobilförbud i skolan. Det är inte svårt att förstå tanken bakom. Det finns dock en del att fundera över. Om ett sådant förbud ska ske i form av en lag, hur ska den i så fall se ut? I dag finns redan möjlighet att se till att mobiler stängs av och stoppas undan under skoldagen.

Så gammal man nu har hunnit bli, minns man ändå olika sorters förbud under sin skoltid. Godisförbud var ett sådant. Vilket givetvis gjorde att det blev något av en sport att kringgå det. Skolgården fick man inte lämna förrän det var dags att gå hem, vilket givetvis resulterade i att en del gjorde vad de kunde för att överträda förbudet utan att åka fast.

Förbud ska nog användas med viss varsamhet och eftertanke och inte som ett led i något slags allmänt disciplinerande som ingen förstår avsikten med. Minns att när det var dags för äldsta dottern att börja skolan, fick vi veta att man inte tillät eleverna att cykla till skolan första året.

När jag påpekade att det – faktiskt – inte var skolans utan föräldrarnas sak att avgöra, fick jag till svar att man ju bara ville undvika att barnen råkade ut för olyckor i trafiken. Jag svarade att jag insåg det, men att skolan faktiskt inte hade någon som helst befogenhet att bestämma över hur barnen tog sig till skolan. Det syntes att det hade man överhuvudtaget inte reflekterat över. Det kan vara bra att tänka efter före, som Tage Danielsson en gång påpekade i en liten dikt.

Snö, snö och åter snö. Och i Nordamerika är det rekordkyla. Inte helt överraskande är det en del som använder vädret som ”bevis” för att växthuseffekten inte finns eller åtminstone inte är så ödesdiger som det hävdas.

Det förhåller sig faktiskt tvärtom. Det är Arktis som värms upp snabbast och i och med det tar luftströmmarna över nordpolen med omnejd en annan väg. Då pressas kalluften söderut och resultatet kan vi erfara in på bara skinnet. Eller på snöskyffeln.

Kallt var det säkert också den 3 februari 1706 då svenskarna segrade över Ryssland, Sachsen och Polen i slaget vid Fraustadt. Av någon anledning brukar vädret vara sämre när krig rasar.