Det finns en – olycklig – tendens i så gott som alla mänskliga samhällen och sammanslutningar att vilja se en, som det heter, stark ledare. En som kan visa vägen till den strålande framtiden. Trots alla nedslående belägg för hur det då kan sluta, finns tendensen där även i dag.

I Sverige infördes kungligt envälde under Karl XI. Vilket i realiteten var ett slags militärdiktatur. Och militären var en slagkraftig sådan. Det skulle visa sig under sonen, alltså Kalle dussin.

Den 26 mars 1702 tågade han och armén mot Warszawa för att avsätta August den starke från Polens tron. Då var svenskarna fortfarande segerrika och skulle fortsätta vara det ytterligare några år.

Men, men. Eftersom kungen inte behövde lyssna på någon, skulle hans envishet sluta med det totala nederlaget. Till skillnad mot far sin hade han inte förmågan att veta när det var dags att sätta stopp.

Konstigt. Hur kan det komma sig att jag tänker på Donald Trump och Teresa May när jag konstaterar detta?