Hörde i morse på utfrågningen av de grönas toppkandidat. Först var det allmänna fördömanden om momsfusk över gränserna, men när det blev tal om att Sverige borde vara med i EU: s åklagarkammare, ja då säger MP nej, fick man veta. Hur ville man då komma åt momsfusket? Vi ska samarbeta, blev svaret. Hur då? Jo, det ska vara ett tätt samarbete.

Det dunkelt sagda är det dunkelt tänkta heter det. Nissarna i MP har övergett tanken på att Sverige borde lämna EU, men partiets tankar, låt oss för enkelhetens skull benämna den mentala processen så, är alltsedan starten präglade av ett ensidigt (för att inte säga enfaldigt) nationellt perspektiv. Vi ska samarbeta. O, vad vi ska samarbeta. Men det får inte ske genom bindande åtaganden som kan beslutas av någon överordnad instans.

I det fallet är man inte heller konsekvent. När det gäller en del beslut på miljöområdet är det tvärtom OK att gå riktigt långt. Så hur går allt det här ihop? Svaret är förstås att det gör det inte alls.

Någon har – elakt – kallat den gröna toppkandidaten för ”Blaha Strunte”, eftersom det kom så mycket intetsägande från det hållet. Och så kan det tyckas, men sanningen är att det nog beror på att vederbörande har ett ganska så hopplöst koncept att jobba med.