Först var det en. Sedan blev det två. Och nu är plötsligt fyra som vill bli Liberalernas nästa partiledare.Det ter sig glädjande att det är flera som känner sig kallade. Men nu är det ju som så att det bara är en som kan bli utvald. Det borde väl täppa igen käften på de som ironiserar över skeendet som något slags självmordsuppdrag.

Ändå är det väl inte så förvånande. Det finns alltid de som gärna vill ta ledningen och makten, oavsett om det är frågan om partier eller rentav länder. Ta till exempel Karl Knutsson Bonde som blev kung av Sverige inte mindre än tre gånger. På 1400 – talet var kungatronen i Sverige en minst sagt utsatt position.

Hur det än var med den saken, viljan att leda och styra ligger tveklöst i den mänskliga naturen. Som väl är har vi nu kanaliserat den viljan in i demokratins fåra. Så nu är det alltså fyra kandidater som ska söka stöd för sin kandidatur som ledare i L.

En av dem, Christer Nylander, har på frågan om han vill bli partiledare, tidigare svarat att det vore bra om vi liberaler först bestämmer oss för vilket parti som den nye ledaren ska leda. En i mitt tycke mycket klok tanke.

Då är det väl lämpligt att först slå fast hur det nu kan komma sig att det liberala partiet i dag befinner sig i en utsatt position enligt opinionsmätningarna. Varför samlade L i 2018 års val bara en femtedel av det stöd man fick i slutet av 40 – och början av 50 – talet?

I grunden är svaret nog ganska enkelt. Partiet prioriterade ett maktskifte framför den egna positionen och kom därför att underordna sig först C och sedan M. Det blev extra tydligt under alliansåren.

Nu är vi fria från detta, men det har tydligen skapat ångest på en del håll. Genom att välja någon som vill föra partiet in i den fållan igen och samtidigt framstår som karismatisk, tror tydligen somliga att det ska rädda partiet.

Nu tror jag inte ett smack på detta. Det verkar som om en del tittat för mycket på KD och dess ledares framgångar och tror att det bara är att följa samma mönster. Man försökte rentav framställa det hela som att det var klappat och klart.

Några som också trodde det var den italienska ledningen som drog in Italien i första världskriget på ententens sida. Italienarna fick grundligt med stryk av framförallt Österrike – Ungerns trupper, vilka sannerligen inte utmärkte sig som framgångsrika i övrigt. När det hela var över, trodde man att Italien skulle belönas för att man ställt upp. Men därav blev i stort sett intet. Lön efter prestation, kan man kanske säga.

Bitterheten ledde till att Mussolinis fascister några år senare tog makten, något som inspirerade en viss korpral vid namn Hitler att göra samma sak i Tyskland. Man ska passa sig för att ta ut segrar i förskott.