Beredskap
Flera reagerar snabbt när man skriver om fascism/nazism. Antingen förnekar man helt att något sådant skulle prägla länder som Ryssland eller Ungern (eller Åkessons parti), eller så vill man på olika sätt ändå – som man tror – nyansera bilden. ”Så farligt är det väl inte”, är den underförstådda hållningen.
Man ska inte begå misstaget att tro att nazister/fascister alltid ser ut eller uppför sig på ett visst sätt. Att de alltid har svarta skjortor eller hakkors i en bindel på armen. Varken Hitler eller Mussolini presenterade på sin väg mot makten något program för krig eller utrotning av misshagliga folk.
Vissa saker kan man dock se redan från början. Rasismen är en sådan. Att ständigt framhäva ”nationen” och samtidigt exkluderande de som man av olika skäl inte anser hör hemma där. Åkessons eviga (och enfaldiga) inledning ”Sverigevänner” vid alla valmöten är ett bra exempel på tänkandet och retoriken.
Andra tecken är förhärligandet av,, som det hävdas, den egna kulturen. Utan att någonsin nämna att det som vi upplever som svenskt är en mix bestående av impulser utifrån. Ett bra exempel på SD: s syn på dessa frågor är Åkessons utbrott mot radiokanalen P 3 som megafon för ett vänsterliberalt etablissemang.
Exemplen är många, men det viktigaste är att se vart man till sist vill komma. På valnatten talade Åkesson om ”monsterunionen”. Ett demokratiskt samarbete, där deltagandet är fullt frivilligt, mellan Europas länder beskrivs som något skrämmande och hotfullt.
Den 29 maj 1940 besökt Riksdagen att hemvärnet skulle bildas. Beredskapen i vårt land inför den cancer som fascismen visat sig vara, var sannerligen allt annat än god. Och det verkar som om den mentala beredskapen inför ondskans representanter inte är mycket bättre i dag.
Namn: Mats Nilsson 
Senaste kommentarerna