I dag är det en historisk dag. Det var den 29 maj 1453 som Konstantinopel föll och romarrikets tid därmed definitivt tagit slut. Ett nytt imperium, det osmanska hade tagit över efter att perserriket och sedan också den arabiska expansionen sedan Muhammeds tid också hade nått vägs ände.

Mycket av mänsklighetens historia handlar o imperier. Faktum är att nationalstaterna tid mest har varit frågan om en parentes. Föreställningen om ett folk i ett land har visat sig vara felaktig. Åtminstone om det har handlat om att varje land ska hålla sig för sig självt och helst inte beblanda sig med andra.

Skälet till det är i grunden enkelt. Människan är en vandrande varelse. Vi har rört oss över klotet sedan vår tillblivelse för en så där 200 000 år sedan. Att tro att den processen skulle stanna upp i vår tid är helt bort i tok.

I dagsläget gör sig nationalistpartier som SD sig breda (för något djup föreligger ju inte) med budskapet att invandringen måste stoppas. I synnerhet då om de nykomna är muslimer. Det hotar nämligen vår kultur, heter det. Att tala om ras, för det är ju vad det egentligen handlar om för SD med flera, är inte riktigt gångbart, så det passar man sig för. Åtminstone än så länge.

Idag är migrationen inom och mellan länder förvisso en aktuell fråga. Och där kan vi notera att fört en del länder handlar det – faktiskt – mer om utvandring än invandring. Berlinmurens fall och EU – medlemskapet gav möjlighet att utvandra från det tidigare östblocket till väst. I dag bor exempelvis en miljon bulgarer utanför Bulgarien. Och antalet polacker i Storbritannien är lika stort.

En del tycker förstås att detta är olyckligt, men så mycket är säkert att stängda gränser inte är någon lösning. Den enda möjligheten ä’r att samarbetet inom EU fås att fungera . Det är – paradoxalt nog – enda möjligheten att de ingående nationalstaterna alls ska kunna överleva och inte bli slukade av något nytt imperium.