Var på utfrågning på söndagen. Alla la ut texten, och fick applåder. I en del fall så intensiva att det gav att krampaktigt intryck. Finns nog en och annan som varit väl så snabb med att dra vissa slutsatser.
Vara hur det vill med den saken. En intressant omständighet som just inte var uppe till diskussion var hur allt detta som ska åstadkommas ska betalas och av vem.
Det är beklagligt, för i svaret på den frågan ligger mycket av det som kan avgöra Liberalernas framtid.
Om det finns något parti som är lika förknippat med sociala reformer och social rättvisa som Socialdemokraterna, så är det Liberalerna. Jag är för min del övertygad om att det sviktande stödet i båda fallen har en hel del att göra med att väljarna inte upplever att partierna lever upp till vad de har utfäst sig att göra på områden som sjukvården och omsorgen, samtidigt som de institutioner som har tillkommit för att stå för trygghet, som Försäkringskassan, inte levererar det de ska.
Man kan argumentera för att L ju inte haft ansvaret i flera av de här fallen, men det spelar nog inte den avgörande rollen. Det handlar lika mycket om viljeinriktning, engagemang och genuin medkänsla för de som nu råkar i kläm. Och en redovisad vilja att dessutom göra något åt missförhållandena.
Därför är ansatsen att utgå ifrån vad vi vill göra åt de problem som finns i landet snarare än bara ägna oss åt ”partiterapi”, nog så riktig.Bestäm först, agera därefter resolut och konsekvent.
Ett exempel på resolut agerande var när Israel tog Golanhöjderna från Syrien den 10 juni 1967. Syrierna var i mycket de som hade provocerat fram kriget, men bidrog just inte själva när det blev skarpt läge. Så därför blev det som det blev. Överdriven självsäkerhet kan vara ett problem. I både krig och politik.