Vad ska man säga om beskeden den 24 juni? En historia kan kanske illustrera den saken: Pessimisten suckar tungt och hävdar ”Nu kan det inte bli värre”. Varpå optimisten utbrister: ”Joodå!”
En olycka kommer sällan ensam heter det. Först missar Sverige att få arrangera OS, och sedan står det klart att valet av partiledare i Liberalerna med största säkerhet riskerar att få en redan prekär situation i partiet att bli ännu sämre.
Jag har nämnt detta tidigare, och jag finner all anledning att göra det igen: Liberalernas partiledare måste med nödvändighet rekryteras ur riksdagsgruppen. Det går inte att vara utan den plattform som Riksdagen utgör. Allra minst med tanke på den svaga partiorganisationen. I och med Johan Pehrsons avhopp försvann den sista möjligheten i det avseendet.
Nomineringen av Sabuni som partiledare är resultatet av en synnerligen skickligt genomförd kampanj som också hjälpts på traven av den utbredda krisstämningen i partiet. Trots att det finns de som varnat för att se valet av partiledare som ett slags frälsare, har sådana inslag varit flitigt förekommande. Kritik har setts som snudd på helgerån, både när det gällt Sankta Sabuni och Erik den helige. Dock mest av Sabunis förespråkare.
Alltnog, kampanjerna är över, och nu återstår själva valet. Men, som sagt, kommer det inte att vara slutet på svårigheterna. På många sätt har det bara börjat. Och det beror till stor del på det sätt kampanjen har sett ut.
Tre scenarier kan förutses. 1. Sabuni väljs, men då hon ju inte sitter i Riksdagen krävs givetvis ett fungerande samarbete, främst med riksdagsgruppen men även andra ledande företrädare. Skulle det inte fungera och situationen bli ohållbar, ungefär som för politiker som Håkan Juholt, Mona Sahlin, Anna Kinberg Batra (som ju ändå alla tre hade säte i Riksdagen) och vår egen Maria Leissner, kommer det att heta att det var ”etablissemanget” som tvingade bort en modig och frifräsig partiledare. Splittringen, som redan nu är högst påtaglig, kommer att bli sju resor värre.
2 Sabuni väljs och det lyckas med att uppnå något som kan betecknas som vapenstillestånd. Priset blir en kraftig gir åt höger och att partiet underordnar sig moderaterna inom ramen för den forna alliansen. Det är det som förväntas, dels av många av dem som backat upp kampanjen, men också av väljarna enligt de opinionsmätningar som gjorts. Partiet klarar sig möjligen kvar i Riksdagen, men är reducerad till ett litet bihang till det konservativa blocket.
Denna underordning är inte ny. Det inleddes för 60 år sedan när partiet gav upp sitt motstånd mot ATP och underordnade sig den socialdemokratiska välfärdsmodellen. Att högern och bondeförbundet, som det hette då, också var med i processen, hjälpte inte.
Försöken att bryta med underordningen kom att innebära borgerligt samarbete där man med tiden kom att underordna sig först C och sedan M. 1979 lyckades man med konststycket att underordna sig både S genom samarbetet om kärnkraften inför folkomröstningen 1980 och borgerligheten i regeringsställning. 1982 uppnådde man sitt dittills sämsta valresultat på 5,9 procent.
Framgångarna har genom åren varit lätt räknade och har inte inneburit mer än siffror som under storhetstiden på 50 – talet hade betecknats som usla resultat.
En enda möjlighet återstår. Och det är scenario 3. Bryt underordningen med Januariavtalets hjälp. Bejaka det man kan uppnå och var samtidigt stenhårt kritiska i övrigt. Det är det enda sättet att återfå den roll Liberalerna historiskt sett har haft i svensk politik.
Den 25 juni 1876 vann indianska styrkor en total seger över Custers trupper vid Little Big Horn. Custer hade gravt underskattat motståndaren. Det är något av dödssynd. Både i krig och politik.