Så var panelen på plats och nu förestår det som är nästan lika jobbigt, att röja upp bland resterna och ta tillvara det som behövs för fortsatta stordåd.

Sådana här saker kan te sig upprivande (och nedrivande), några småsår på ett ben bär syn för sägen i mitt fall, men jag överlever nog.

Lika upprivande tycker nog en och annan att processen ter sig när ny liberal partiledare ska utses. Ironiskt nog är det ofta nog de som i sin iver att tala för sin favorit tagit heder och ära av den nuvarande ledningen, som nu tycker sig få smaka på den egna medicinen och klagar över det.

Det kan man tycka vad man vill om men det är ändå vad man kunde ha väntat sig. Som en brittisk politiker uttryckte det: politik är ingen tebjudning. Det handlar om makt.

En sak som man borde fundera över är att den blivande partiledaren måste vara beredd att axla rollen som statsminister. Det är något man både kan och ska förvänta sig att (nästan) alla partiledare ska kunna leva upp till. Och vem kan man tänka sig i ljuset av detta?

Förr var det inte så. Då fanns det vanligen två tydliga kandidater, statsministern, som var sosse, och så oppositionsledaren. Det mönstret bröts – faktiskt – av Folkpartiet, som partiet hette då, när man ensamma bildade regering sedan den första regeringen Fälldin hade stupat på kärnkraften 1978. Efter det skulle ingenting bli sig riktigt likt igen. Något som den nuvarande situationen visar.

Nuförtiden sker maktskiften i landet och partierna åtminstone fredligt. Kampen är verbal och inte en uppgörelse med vapen i hand. Den 14 juni 1275 led kung Valdemar nederlag i slaget vid Hova och Magnus Ladulås tog över kronan. Att de två var bröder, stoppade inte Magnus.

Av detta kan vi lära oss två saker: det var inte bättre på Folkungatiden än det är i dag, och att släkten är värst. Något som kan vara fallet också i dag.

Rev ner det sista av panelen på baksidan vår garagelänga i dag. En del av deltagarna i sagda panel, var motspänstigare än andra och gav inte med sig med mindre än att de bröts itu på mitten. De var målade i svart och efter att ha utsatts för sol, vind regn och snö i uppemot 50 år, är det kanske inte så konstigt att de har blivit härdade. Eller rentav förhärdade. Något av en symbolik att fundera över.

Annat som sitter rentav hårdare än gamla spikar i en gammal vägg, är en del fördomar. VK kör just nu en serie artiklar om det man kallar vardagsrasism. Hur folk blir påhoppade, både verbalt och fysiskt, av fullständiga främlingar och fullkomligt oprovocerat med allt från glåpord till att bokstavligen få saker kastade i ansiktet.

Det är i lägen när man läser sådant, som jag minns varför jag valde att engagera mig i politiken. Både jag och andra gör vad vi kan för att bekämpa folks fördomar. Men de är som de spikar jag fick slita med tidigare i dag. Det krävs full kraft med bräckjärnet för att få dem att släppa. Och det ljud de ger ifrån sig är inte trevligt att lyssna på. Tala om gnällspik.

Hur det än är med den saken, det är inte utan att jag önskar att jag varit på plats när sådana här obehagligheter händer. Att kunna ingripa mot typer som ylar ”åk hem” åt en liten tjej som bara sitter och väntar på bussen. För att nu ta ett exempel. Men det är inte alltid lätt att vara på plats.

Några som var på avsedd plats, fast det inte slutade så väl, var planet av typen DC – 3 som spanade på ryssarna den 13 juni 1952. Det sköts ner av ryskt jaktflyg, och det skulle dröja länge innan sanningen bakom detta till sist blev känd. Det här var när kalla kriget var både hett och kallt på en gång.

Här på Böleäng pågår paneldebatten för fullt. Det handlar dock inte om Sveriges eller Liberalernas framtid, utan om hur och när panelen på våra garagelängor ska bytas ut och sedan målas. Ytterst handlar det om den modell som har tillämpats, att det har skett på ideell basis, är möjlig att tillämpa framöver.

På det sättet påminner det ändå om politiken, där idealet med folkrörelser av ideellt engagerade förtroendevalda fyller bänkarna i de politiska församlingarna, lokalt och regionalt, fortfarande ses som eftersträvansvärt. Vilket det förstås också är. Men då kräver det att livet i övrigt ska anpassa sig så att detta är möjligt. Och det är nog där det brister. Både när det gäller garagesnickeri och kommunala sammanträden.

För även om folk kanske jobbar färre timmar än förut, innehåller tillvaron så mycket annat som måste skötas. Inte minst om man har barn i huset. Där är det aktiviteter som man måste se till att de genomförs både vardag och helg.

Inte konstigt då att både RUT och ROT är attraktivt, liksom robotar som dammsuger, klipper gräs och tvättar fönster. Tyvärr dock inte på det sättet att det räcker med en maskin för att sköta allt detta.Åtminstone inte än så länge.

Tyvärr är det ju också så att apparater också kräver skötsel. Vår robotdammsugare Roald, håller på som bäst på övervåningen när detta skrivs, men krävde att dammbehållaren skulle tömmas innan han var beredd att sätta igång. Men nu är han igång, och tur är väl det för jag har inte tid med mer av det slaget just nu. Plikten kallar, det är bara att gå ut och riva ner den åldriga panelen så att vi kan få ditt nytt virke.

Var på utfrågning på söndagen. Alla la ut texten, och fick applåder. I en del fall så intensiva att det gav att krampaktigt intryck. Finns nog en och annan som varit väl så snabb med att dra vissa slutsatser.
Vara hur det vill med den saken. En intressant omständighet som just inte var uppe till diskussion var hur allt detta som ska åstadkommas ska betalas och av vem.
Det är beklagligt, för i svaret på den frågan ligger mycket av det som kan avgöra Liberalernas framtid.
Om det finns något parti som är lika förknippat med sociala reformer och social rättvisa som Socialdemokraterna, så är det Liberalerna. Jag är för min del övertygad om att det sviktande stödet i båda fallen har en hel del att göra med att väljarna inte upplever att partierna lever upp till vad de har utfäst sig att göra på områden som sjukvården och omsorgen, samtidigt som de institutioner som har tillkommit för att stå för trygghet, som Försäkringskassan, inte levererar det de ska.
Man kan argumentera för att L ju inte haft ansvaret i flera av de här fallen, men det spelar nog inte den avgörande rollen. Det handlar lika mycket om viljeinriktning, engagemang och genuin medkänsla för de som nu råkar i kläm. Och en redovisad vilja att dessutom göra något åt missförhållandena.
Därför är ansatsen att utgå ifrån vad vi vill göra åt de problem som finns i landet snarare än bara ägna oss åt ”partiterapi”, nog så riktig.Bestäm först, agera därefter resolut och konsekvent.
Ett exempel på resolut agerande var när Israel tog Golanhöjderna från Syrien den 10 juni 1967. Syrierna var i mycket de som hade provocerat fram kriget, men bidrog just inte själva när det blev skarpt läge. Så därför blev det som det blev. Överdriven självsäkerhet kan vara ett problem. I både krig och politik.

å var det klämdag. Den har, hittills, gått åt till att plocka undan efter gårdagens mer omfattande städinsats. Hann dock tänka på att det i går var 75 år sedan landstigningen i Normandie. En händelse som, tvärtemot vad man skulle kunna tro, gladde Hitler. Han var säker på att kunna slå tillbaka invasionen och sedan förhandla fram fred med västmakterna för att kunna koncentrera sig på östfronten.

Så blev det nu inte. Ganska precis två år tidigare, den 7 juni 1942, hade USA slagit Japan i slaget vid Midway. Det var en vändpunkt. Normandie blev en annan.

Ett område i Frankrike som blev hårt drabbat under såväl första som andra världskriget var distriktet Champagne. Något att tänka på när man nu korkar upp för att fira nationaldagar, nybakade studenter eller vad det nu kan vara. Läste nyligen om att tillverkningen från början var långtifrån ofarlig. 80 procent av flaskorna exploderade och dödsfall var mer än vanliga. Ändå fortsatte tillverkningen.Varan var alltför åtråvärd för att överges.

I Sara Lidmans böcker om hjortronlandet i Västerbottens inland, finns en episod om en ung man som gifter sig med den vackra Märit i familjen Skrattars. Han anses vara kommunist, eftersom han hyser åsikten att rättvisa uppnås först när arbetarna har råd att köpa en flaska champagne om dagen.

I dag ter det sig möjligt, även om det blir väl mycket bubbeldrickande av det. Folk har det ställt som de som levde i Västerbottens inland vid förra sekelskiftet bara kunde drömma om. Tillverkningen av inte bara champagne utan av en massa annat är oändligt mycket mer effektiv och som en följd av det mycket billigare sett i förhållande till inkomsterna jämfört med förr.

Ny teknik och därmed mer effektiv produktion är det vi måste bejaka, både för välfärdens och för miljöns och klimatets skull. Alternativet är annars ett slags tillbakagång till förindustriell tid. Något som inte ter sig lockande.

Hur gjorde man då för att få slut på explosionerna i Champagne? Jo, man utvecklade sätt att mäta behovet av sockertillsats och tappade drycken på flaskor av bättre kvalitet.

Så, ha nu en trevlig helg och tappa inte flaskan när det som kallades ”djävulens vin” ska korkas upp.

Nu verkar sommaren ha kommit. Eller åtminstone maskrosorna. Det drar också ihop sig till nationaldagsfirande, något som Danmark ägnar sig åt just i dag. Imorgon är det vår tur.

Den 5 juni är ett datum som också bör bli ihågkommet av ett annat skäl Just den dagen 1967 utbröt det som skulle gå till historien som sexdagarskriget eller junikriget.En händelse som blev ett slags vändpunkt i historien och som påverkar oss än i dag.

Israel ansågs från början mer eller mindre uträknat av åtskilliga mer eller mindre omdömesgilla bedömare. Araberna skulle mala ner dem mer eller mindre genom sin blotta tyngd, 100 miljoner mot drygt två miljoner.

Nu blev det, som bekant, inte så. Tvärtom sopade Israel golvet med motståndarna. Det krävdes uppenbarligen mer än retorik och bloddrypande hotelser för betvinga den som verkligen vet att nu är det allvar och det är vår existens som står på spel.

Utan alla jämförelser i övrigt funderar jag på detta när de mer eller mindre dagliga kommentarerna hörs om Liberalernas snara hädanfärd. Något som ackompanjeras av den mer interna debatten där man också förebådar apokalypsen om nu inte just den egna favoriten ska väljas och likt en ljusgestalt leda oss till det förlovade landet.

Det som hände 1967 borde ge upphov till en del eftertankar. Det är alltid problematiskt att tro att forna tiders mer eller mindre inbillade storhet ska bära också i nuet. Det fick araberna och då i synnerhet Egyptens diktator Nasser erfara och så kan det också visa sig bli för de, utom och inom det liberala lägret, som med något slags sadomasochistisk njutning hävdar att Liberalernas saga är all.

Det är den inte.

I dag, den 4 juni är det 30 år sedan massakern på Himmelska Fridens Torg i Beijing. Diktaturen visade sitt brutala ansikte och trynet har inte blivit vackrare sedan dess, tvärtom.

Både det ryska och det kinesiska imperiet är fascistdiktaturer, även om kineserna fortfarande hyllar kommunismen till namnet. Båda agerar på samma sätt när man både inåt och utåt för en aktiv imperialistisk politik för att ta över och etniskt rensa och införliva nya territorier. Kinesernas behandling av såväl tibetaner som uigurer och ryssarnas motsvarande agerande mot Georgien, Tjetjenien och Ukraina är talande exempel.

För oss här i Europa är den ryska aggressionen mer närliggande, av lätt insedda skäl, som Bildt brukar uttrycka det. Och då är det fåfängt att tro att vi skulle klara oss på egen hand. Det är där både EU och Nato kommer in i bilden. Myten om den självständiga nationalstaten som fritt väljer att samarbeta som det passar, är en myt. Och en farlig sådan.

EU är de ingående ländernas bästa garanti för bevarad frihet och självständighet. Därmed är också Rysslands medlöpare som Orban, Le Pen (båda två hyllade den ryska ockupationen av Krim) och Åkesson de verkliga landsförrädarna och inte vi som bejakar det europeiska samarbetet. Ty den som vill ”rulla tillbaka makt”, som det brukar heta, öppnar förr ryska stridsvagnar att rulla in.

Ledarskiften är ofta nog plågsamma och konfliktfyllda. Den 3 juni 1436 slöts i Vadstena vapenstillestånd mellan Engelbrekts och kungens styrkor. Nu höll det ju inte så länge, utan striderna blossade upp igen, och Engelbrekt slutade sina dagar på en holme i Hjälmaren.

Många var det som hade trott på Engelbrekt som en frälsare från det förtryck man ansåg sig utsatta för, men därav blev det till sist intet.

Trots allt som sagts om faran i att sträva efter en partiledare som ska frälsa oss arma liberaler från ondo, det vill säga dåliga opinionssiffror, hörs det åtskilligt av sådana tongångar i den debatt som nu förs. Att det är sankta Sabuni, Erik den helige eller Johan den store som ska komma oss till hjälp.

I så fall, finns det inte mycket att hoppas.på. Så istället för att fråga vad en ny partiledare ska göra för just mig, borde alla tänka i termer av fråga sig själv vad jag kan göra för partiledaren, partiet och liberalismen.