I dag, den 15 augusti 1944, ägde en händelse rum som var väl så viktig för de allierade för att kunna föra kriget till ett segerrikt slut. Då landsteg trupper i södra Frankrike i den operation som kallades Dragon.

Jämfört med landstigningen i Normandie, är den här operationen långtifrån lika omtalad, trots dess betydelse. Genom den kniptångsmanöver som de allierade styrkorna kunde genomföra, blev hela Frankrike befriat överraskande snabbt.

De som genomförde Dragon var till stor del trupper ur de fria franska styrkorna, de Gaulles skapelse. De bestod i sin tur till stor del av trupper från franska kolonier, i synnerhet från Afrika.

Vi har nog en tendens att glömma bort att det inte bara var britterna som hade ett imperium. Det gällde även Frankrike. Allt från Vietnam till Algeriet.

Kolonialismen brukar ofta nog användas, inte minst från vänsterhåll, som orsak till konflikter i dag, med flyktingvågor som följd. Även om det inte ska överdrivas, så måste man medge att det givetvis har och har haft sin betydelse. Inte minst i Mellanöstern.

När folk från Afrika och Mellanöstern i dag försöker ta sig till de stränder där deras landsmän 1944 var engelsmän och fransmän behjälpliga i kampen mot fascism och nazism, möts de av ”välkomnanden” som inte är så värst mycket bättre än de som tyskarna bestod de allierade trupperna med 1944. Här finns något att lära av historien.

Fnurran på tråden mellan Ygeman och Solberg väcker en del funderingar.Tydligen har hon noterat att många av de nazister som då och då manifesterar sina vidrigheter i Norge är svenskar. Men likväl är det ju ändå så att de två som visat sig vara kapabla att mörda i vårt västra grannland har varit hur norska som helst.

Nazisternas lära, förutom våldsförhärligandet förstås, vilar i grunden på (miss)uppfattningen att människors naturliga samhällen ska vara något slags etniskt rena sådana. Att det aldrig någonsin har förhållit sig på det viset någonstans, vill man inte fatta. Det gäller också här i Norden, ett område som genom åren pekats ut som något slags idealmodell av nazisterna.

Nordens historia är en historia av unioner.De som dominerat regionen, Sverige och Danmark, har behärskat Norge och Finland i olika omgångar. Den 14 augusti 1814 ingick Sverige och Norge konventionen i Moss, och etablerade så en ny union i raden av flera. Den skulle komma att bestå i nästan 90 år.

Men union är en sak. Ett land är något annat. Det var självfallet inte som så att Sverige och Norge skulle anses som ett land. Norge var Norge, med egen förvaltning och egna lagar. Det gemensamma var kungen och försvars- och utrikespolitik.

Inte heller var det så att alla invånare i länderna var stöpta i precis samma form. I länderna fanns minoriteter som exempelvis samer. Det är just det som nazister aldrig kan acceptera. Och det är just därför som alla liberaler är nazisternas fiender.

En del, som har en partiledare med ett efternamn som börjar på Å, för fram sitt obehagliga budskap genom att försöka framställa det förflutna som i rosenrött, en enda lång räcka av år då Sverige levde i något slags evig harmoni. Ja, man hävdar rentav att detta är en tusenårig tradition som först nu håller på att brytas av det ”vänsterliberala etablissemanget”. Alltså sådana som jag, får man anta.

Antingen skolkade Åkesson & Co på historielektionerna, eller också handlar det om att tala mot eget bättre vetande. Det som i dag är Sverige fanns knappast för tusen år sedan. Vidare har historien varit fylld av krig och nöd. Både av inbördeskrig och krig med framförallt Danmark och Ryssland.

Under sommaren läste jag en biografi över Johan Skytte. Han beskrivs som stormaktstidens lärare, då han kom att undervisa och vara rådgivare till flera monarker på 1600 – talet.

Den första som han kom i kontakt med var Hertig Karl, senare Karl IX. Denne vann kronan efter ett blodigt inbördeskrig där den sittande kungen Sigismund störtades. Något som var mycket gynnsamt för Johan Skyttes karriär. Efter studietiden blev han lärare åt den blivande och inte helt okände Gustaf II Adolf.

När han avled 1645 pågick som bäst förhandlingarna. där Skytte i högsta grad var involverad, som ledde fram till freden i Brömsebro. Den slöts den 13 augusti samma år och innebar stora landavträdelser för Danmark. 13 år senare skulle det bli ännu värre i och med att hela det tidigare Östdanmark, Skåne, Blekinge och Halland, blev svenskt.

Mot alla odds,får man väl säga, förblev området i svensk hand. Befolkningen fick genomgå en ”försvenskning” som innehöll både piska och morot. Om blekingen Åkesson funnits på den tiden hade han säkerligen motsatt sig alla dessa övergrepp på de danska traditioner som då rådde.

Med tiden har det hat som vi vet fanns på både svensk och dansk sida klingat av och syns möjligen i samband med landskamper i fotboll. I dag finns inte mycket kvar av stormaktens arrogans som utan tvekan drabbade befolkningen på den tiden.

De traditioner som Åkesson hävdar fanns genom århundraden har aldrig funnits i den tappningen.Istället rådde nästan ständigt krigstillstånd, förtryck och nöd. I dag präglas samhället istället av tolerans och öppenhet. Men den traditionen vill Åkesson och hans gäng inte veta av.

Läser i dag om Barn och elevombudet som tycks ha fått för sig att i alla lägen slå ner på de som ingriper mot barns agerande. Paradoxalt nog också när agerandet i fråga går ut över andra barn.

Ett annat exempel på självständiga myndigheters självsvåld är Skatteverkets olika beslut i skattefrågor som verkar utgå från principen att allt som kan göras för att få in skatt också ska göras. Som moms på vårdföretags tjänster trots att EU – rätten slagit fast att vård ska vara momsfri.

Självständiga myndigheter, som vi har i Sverige, kan onekligen ställa till det. Det hjälper ju inte så mycket om man på politisk nivå säger att detta är åt fanders, när man inte kan gå in och styra i enskildheter. På något sätt måste man hitta en bättre modell.

Motsatsen, att man från politisk nivå bestämmer allt, är inte heller någon bra idé. I sin yttersta konsekvens blir det ett totalitärt system. Den 9 augusti 1944 besegrade Finland ryssarna i slaget vid Ilonmats. Stalins, liksom Hitlers, agerande under kriget att ta kommandot personligen också när det gällde enskildheter på slagfältet, kom att kosta tusentals soldater livet på båda sidor under kriget.

I det nämnda slaget.var ryssarna överlägsna, men lockades i en fälla och besegrades. Man förmådde inte utnyttja sina styrkor på ett bra sätt. Att hitta bra sätt att styra på är onekligen en utmaning. Både i krig och fred,

Ser att det just i dag, den 8 augusti 1993, som ett JAS – plan störtade över Stockholm när vattenfestivalen pågick. Den uppvisningen blev litet annorlunda än det var tänkt.

Nu är det och för sig inget alltigenom unikt att det sker olyckor med nya flygplan, men det är ändå illustrativt att den här olyckan och en annan där planet havererade och rev upp marken, något som föranledde skämt om världens dyraste jordfräs, skedde när omorganisationen av försvaret hade inletts på allvar efter – som man trodde- kalla krigets slut några år tidigare.

Liberaler har knappast rykte om sig att vara några särskilt krigiska människor, trots att partiledaren som suttit fram tills nyligen har en militär bakgrund. Men sanningen är att liberaler i allra högsta grad varit involverade och pådrivande i försvarsfrågor ända sedan starten. Ett exempel på det är Karl Staaff.

Denne var inte, i motsats till en del konservativa politiker, präglad av ett flitigt umgänge med den tidens militära ledare, vilka hade svårt att se vad ny teknik kom att ha för betydelse för krigföringen. En svaghet de för övrigt delade med många av sina kollegor i de krigförande länderna under första världskriget.

Man kan inte låta bli att tänka på detta när S – återigen – gör sig skyldiga till att inte vilja dra konsekvenserna av den analys som försvarsberedningen har gjort beträffande vårt utsatta läge. De delar analysens slutsatser, men vill inte gå med på vad som måste göras.

Resultatet kan bli nya haverier. Dock kanske inte så spektakulära som den som hände för 26 år sedan.

Ekonomin är på väg ner, kanske snabbare än väntat till följd av handelskriget, och så här på årsdagen av bomben över Hiroshima har en del debattörer oro i rösten när man diskuterar att en ny kapprustning med kärnvapen kan vara på väg.

Jodå. Det är i allra högsta grad relevant att tänka på Trump (och Putin) när man konstaterar detta.

I dag, den 2 augusti 1990, anföll Irak Kuwait. Det var den logiska följden av Saddam Husseins strävan att bli en ny Saladin, som skulle rida in i ett ”befriat” Jerusalem på en vit häst och hyllas som arabvärldens ledare med stort L.

Egyptens Nasser hade försökt sig på samma sak 1967, då hetsad av Syrien och – just det – Irak. Det gick, som bekant, inget vidare. Inte minst gjorde den så kallade palestinska befrielseorganisationen, PLO en urusel insats. Ledaren drabbades av panik och flydde till Damaskus så fort det började smälla. Så mycket var alltså alla bloddrypande löften värda.

Saddam Hussein fortsatte i denna anda. Baathpartiet, som styrde i såväl Syrien som Irak, kan med fog kallas nationalsocialistiskt. Alla som inte tyckte som diktatorerna dödades eller fördrevs. Inte minst ländernas judiska befolkning råkade illa ut. Märkligt nog hörs aldrig någon röst från den vänster som annars flitigt talar om palestiniernas rättigheter så mycket som ett pip om det öde som drabbade judar och andra minoriteter över hela arabvärlden under tiden efter Israels tillblivelse 1948.

Ändå kan man säga att det var ”bröderna” i Kuwait och Iran som råkade värst ut när Saddam skulle skaffa sig de resurser han ansåg behövdes för att ta över ledningen i hela regionen.Han och andra arabledare hade lärt sig terrorns hantverk av ryssar och tyskar. På den tiden fanns i arabländerna ett antal nazister som flytt fältet när Hitlertyskland krossades. Dessa delade mer än gärna med sig av sitt kunnande i arabernas kamp med Israel och västvärlden i stort.

Men, men. 1990 gick Saddam Hussein på pumpen. Några år senare skulle den tilltänkte Saladin hittas i en jordhåla på en bondgård där han stuckit sig undan som en råtta i ett hål. Sedan fick han ett slut i galgen, likt så många av hans egna offer. Han skulle kanske ha erinrat sig vad en av hans idoler, Josef Stalin, en gång anmärkte: ”Hitler är egentligen en mycket skicklig karl, men han har ett fel. Han vet aldrig när han ska sluta.”

Saddam Hussein visste uppenbarligen inte heller det. Och därför fick han det slut han fick,.