Det är nu 16 år sedan. Jag satt framför TV: n den 12 september 2003 och väntade på att något besked skulle komma. Och så kom det: Anna Lindh var död. Skadorna från de knivhugg hon fått var för svåra.

Iväg till tidningen. Jag jobbade då på Nerikes Allehanda i Örebro. Vi satt och tittade på varandra på ledarredaktionen. Vad gör vi nu? Att skriva en helt vanlig ledarsida gick inte. Det fick bli något annat. En sak var dock säker. Kampanjen inför folkomröstningen om euron som svensk valuta var avslutad, trots att det var några dagar till valdagen.

Vi hade gjort vad vi kunnat för att främja ett ja i omröstningen. Nu blev det, som bekant, inte så. Skulle det ha slutat annorlunda om Anna Lindh fått leva? Det får vi aldrig veta, även om det inte verkar sannolikt. Nejsidan hade hela tiden ett tämligen stabilt övertag. Säkert är dock att det ändrade förutsättningarna för politiken. Hon hade troligen blivit partiledare och statsminister om inte detta hade inträffat.

Tänker på allt det här när jag tar del av den tragikomiska fars som kallas Brexit. Inte nog med att den brittiska regeringen leds av en notorisk lögnare och populist. Processen har redan kostat otroligt mycket pengar, främst förstås för britterna själva men också för svenska företag. Vi har här i landet inte bara Brexit att tampas med, utan också en valuta som hela tiden sjunker mot botten. Snart är det bara till Turkiet och Argentina som man kan åka till och uppleva att svenska kronor ändå är värda något.

Beräkningar visar att Brexit kommer att kosta britterna motsvarande 1650 miljarder kronor PER ÅR i lägre tillväxt. Vi kan förfasa över detta, men bör då ta med i beräkningen vad vår ”självständiga” valuta kostar oss innan vi kliver upp på några höga hästar.

En sådan här dag är det omöjligt att inte uppmärksamma att det var denna dag, den 11 september 2001 som terroristerna från Al-Qaida flög in i skyskraporna i New York. Ett dåd som blev något av en vändpunkt i terrorns historia, som dock än så länge är långtifrån färdigskriven.

Terrorismen i Mellanöstern har gamla anor. Sekter som Assassinerna höll stora delar av regionen i ett järngrepp i över 100 år under tidig medeltid. Deras namn finns kvar i ett av engelskans ord för mord och dråp, assasination. I mer ”modern” tid finns terrorgrupper som PLO och senare Hamas och Hizbollah.

Från början var terrorn rent politisk. Ofta nog med revolutionära förtecken som förde tankarna till våldsbejakande vänstergrupperingar även i västvärlden. Här finns troligen en del av förklaringen till att exempelvis V: s företrädare haft rysligt svårt att ta avstånd från dem.

Det gav emellertid inget resultat, så man vände sig till religionen istället. Eller snarare en avart. Det har – förstås – inte heller lett någonvart. Det visar, om inte annat det slut som Usama Bin Ladin fick.

Sommaren lider oåterkalleligen mot sitt slut. Så därför var det väl i sin ordning att Sjöstedt som sista partiledare höll sitt sommartal här i Umeå igår. Vänstern har ju ofta nog varit sena med att uppfatta att tiden har gått dem förbi.

Inte helt överraskande talade han om klimatet. Lösningen tycks här vara järnvägssatsningar. Något som ska betalas bland annat genom återinförd förmögenhetsskatt. Inte heller det kommer som någon direkt överraskning.

Man kan raljera med att Sjöstedts tilltro till kapitalismens förmåga att skapa rikedomar är betydligt större än exempelvis min, om han nu tror att det skulle räcka särskilt långt.

En annan som för sent upptäckte att tiden gått honom förbi var Vidkun Quisling. Mannen vars namn blivit synonymt med förrädare. Och det var också för den försyndelsen han dömdes till döden den 10 september 1945. Drygt en månad senare arkebuserades han vid Akershus fästning efter att ha suttit fängslad i samma lokaler där Gestapo höll till under ockupationen. På flera sätt ett passande slut.

En fridfull söndag. En skogspromenad i sensommaren (det känns fortfarande så), kombinerades med en liten skörd av blåbär. Det är faktiskt min favorit, sedan må de mer prestigefyllda bären som jordgubbar eller hjortron vara hur goda som helst. Blåbär kan man äta som de är, perfekta att göra sylt, paj eller soppa av, för att inte tala om vin. Det är helt enkelt ett både läckert och mångsidigt bär.

Tänker på det när jag läser en text som framhåller betydelsen av något han benämner ”liberal nationalism”. Det långa talets korta mening, som jag förstår det, är att mångfald inte är något problem, men att det behövs ett slags både liberal och nationell grundton i ett samhälle om det ska kunna reproducera sig kulturellt och socialt.

Det ligger, i mitt tycke, en del i det. Problemet blir väl när man ska försöka avgöra vilken omfattning invandringen ska ha för att klara av den saken och hur man ska kunna bestämma det när det avgörs av förhållandena i vår omvärld. Kan man klara av att vara mångsidig som blåbäret utan att tappa sin identitet? Det är jag för min del fullständigt övertygad om.

Sverige har för övrigt aldrig varit så ensidigt homogent som en del vill tro. Allra minst under så kallade ”fornstora dagar”. Den 8 september 1655 ockuperade svenskarna Warszawa. Stormaktstidens Sverige inrymde svenskar, danskar (efter erövringen av Östdanmark), finnar, balter och tyskar.

Polen, där den tyskättade svenske (?) kungen alltså befann sig just detta datum, är ett land som bokstavligen raderats från kartan inte mindre än tre gånger för att sedan återuppstå. Det verkar dock inte som om det hindrat polackerna från att vara – just det – polacker.

Ännu en fin septemberdag, men regnet är på väg, så det är dags att göra litet i trädgården som går mot slutet av säsongen, om man nu säger så.

Trots att ett antal liter röda vinbär är skördade och infrysta och ett antal flaskor saft producerade, är det fortfarande mycket kvar på busken som envisas med att slå sitt eget rekord varje år. För att ställa till det ytterligare, bestämde sig buskarna med svarta vinbär för att ta upp konkurrensen i år. Har sällan sett så mycket av dessa. Körsbär blev det också en del och rabarberna tycks ha bestämt sig för att visa hur mycket de kan växa ju mer man tar av dem.

Någon odlare är undertecknad inte, men när det gäller vissa ting är vi tveklöst självförsörjande. Övriga saker får man allt vackert inhandla. Och det är, som jag ser det, inget problem med det.

Tyvärr finns det en övertro på värdet av att allt som ska ätas ska produceras så nära som möjligt. Finns det att få till konkurrenskraftiga priser, är det givetvis bra. Men att tro att det automatiskt skulle vara en klimatet behaglig gärning att enbart köpa lokala produkter, ja då riskerar man att lura sig själv. Och det ordentligt ändå.

Handel som sådan, också långväga sådan, är i sig något positivt som bidrar till att knyta ihop länder och folk. Det är i tider när fredlig och fri handel skett som vi har tagit de stora stegen framåt i mänsklig utveckling. Något för Trump och Brexitdårarna att tänka på.

Att handel är viktigt har man nog alltid insett. Förr ledde viljan att behärska handelsvägar ofta nog till konflikter och krig. När det gällde Östersjön var det en ständig dragkamp mellan Ryssland, Polen, Sverige och Danmark om just den saken.

Den 6 september 1581 erövrade Sverige Narva. Senare skulle Narva, liksom hela Baltikum, dock hamna under ryskt styre. Sverige fick ge upp anspråken på att inneha stormaktsrollen.

Det betydde ju inte att vi fick det sämre för den sakens skull. Man behöver inte nödvändigtvis behärska ett område med vapenmakt för att kunna ha utbyte med de som bor där.

Ytterligare en företrädare för Johnsons brittiska högerparti lämnar sin post. Den här gången handlar det om Boris Johnsons egen bror, som hittills varit biträdande minister i något departement och ledamot av underhuset. Det officiella skälet är familjeskäl, vilket få verkar vara beredda att tro på.

Tja, släkten är värst, heter det. Det påminner om en anmärkning som jag en gång hörde under en resa till Finland där guiden sa, när hon presenterade ett monument som var rest till minne av broderskapet mellan de två länderna, Sovjetunionen/Ryssland och Finland, ”Ja ni vet ju hur det är med sådant. Släkten den får man, men vännerna väljer man själv!”

Den 5 september 1944 ingick vapenvila mellan de nämnda bröderna under fortsättningskriget. Senare skulle det slutas fred. Stalin gick mer än gärna med på det, eftersom alla krafter behövdes för att hinna fram till Berlin innan västmakterna kom dit. Bröder eller inte, det var ändå dags att sluta kriga, därom var de båda överens. Och det mer än man kan säga om bröderna Johnson.

Det är i det närmaste förbluffande att se hur Boris Johnson med sömngångaraktig säkerhet sliter både landet och sitt parti i bitar. Allting på grund av det som är den egentliga orsaken till i stort sett allt populistiskt elände vi har sett under en följd av år, alltså invandringen. I Storbritannien var det polska rörmokare som fick tjänstgöra som symbol, medan det i vårt land snarare är kvinnor och flickor i sjal som ses som något främmande och därmed ont.

Läser i dag att Åkesson inte tror att det går att komma överens om migrationspolitiken i den kommitté som man, märkligt nog, anses kvalificerad för att delta i. Och det är nog en riktig bedömning. Men det kan ändå ha sitt värde att ha SD där. Om inte annat borde partiet redogöra för hur målet om noll invandring går ihop med de förpliktelser som Sverige ändå har internationellt. Sanningen är givetvis att det inte går ihop alls.

Den 4 september 1565 intog svenskarna Ronneby i det då danska länet Blekinge. Det som följde blev en massaker som kallats Ronneby blodbad. Blekinge råkade riktigt illa ut under de här åren då det nordiska sjuårskriget pågick. Kanske inte så konstigt att invånarna här och i övriga Östdanmark sannerligen inte ville hamna under svenskt styre efter freden i Roskilde drygt 100 år senare. Om Åkesson varit med då, hade han säkert enrollerat sig i friskyttarna, eller snapphanarna som svenskarna kallade rebellerna.

En vacker septemberdag. Om jag inte minns fel, var det också en fin dag den 3 september 1967 då högertrafiken infördes. Startade cykelfärden till skolan på fel sida, fick då syn på en skylt med ett stort H, och körde över på höger sida. Sedan dess har jag hållit mig där.

Att det var så pass kontroversiellt med högertrafik, förstod jag nog inte då. Minns informationskampanjerna, som även omfattade sidor i en del av de serietidningar vi flitigt läste. Där fanns en gubbe som egentligen hette Patrik, men kallade sig Hötrik sedan han axlat rollen som PR – gubbe för högertrafiken.

Hans insatser behövdes nog. 12 år tidigare hade svenskarna med förkrossande majoritet avvisat förslaget till högersväng i en folkomröstning. Men till sist gick det ändå igenom. Ett ”argument” som då lär ha använts i debatten var att det var ”svenskt” att köra på vänster sida. Kan just undra om inte Åkesson med emfas hade propagerat mot det utländska tilltag, om han hade varit verksam då.

Den 3 september 1939 förklarade Frankrike och Storbritannien Tyskland krig. Frågan är väl om någon då kunde föreställa sig det som komma skulle. Men särskilt britterna var ihärdiga. Inte överraskande kör de – just det – fortfarande på vänster sida.

Så var det september. Men en ovanligt varm sådan. Åtminstone så här i början. Hett, åtminstone om öronen, kändes det nog också för de som var inblandade den 2 september 1854 när britter och fransmän sprängde Bomarsunds fästning på Åland.

Detta var under Krimkriget (Krim var omstritt redan då), vilket kan tyckas egendomligt, då Krim ju inte ligger i Östersjön. Men britter och fransmän försökte komma åt ryssarna genom att blockera importen som skedde genom Östersjön. Förutom Bomarsund förstördes en rad andra fästningar i Finland, som på den tiden var ett ryskt furstendöme.

I samband med en resa genom Finland, återvände vi till Sverige via Åland. Vi skulle ta färjan från Eckerö till Grisslehamn. I samband med det hittade vi en servering i den tidigare ryska tull- och poststationen, en ståtlig byggnad i nyklassisk stil. Det var det ryska imperiets västligaste punkt.

Tänkte på detta när jag i samband med att vi i helgen gick igenom skåp och lådor i samband med att en anförvant gått bort. Det föll på in lott att gå igenom en del mynt som hittats i ett skrin. Det mesta var svenska kopparmynt, men bland dem fanns ett ryskt mynt, 2 kopek från 1850.

Hur det kunde ha hamnat där, i en by i Västerbottens inland, ja det får vi nog aldrig veta. Det var i cirkulation när den nämnda krigshändelsen inträffade så vem vet vilka öden och äventyr som låg bakom att det till sist hamnade i skrinet tillsammans med de svenska småslantarna.