Först och främst är det bara att medge att både vi liberaler och andra gravt har underskattat både företrädarna för partiet och de underliggande strömningar de har förmått att väcka till liv. Det påminner litet om den gamla iakttagelsen att om en lögn, i det här fallet att vårt stora problem är invandringen, upprepas tillräckligt många gånger så börjar folk att tro på den.

Men det räcker förstås inte med det. Det handlar kanske än mer om den klockartro som fått bre ut sig alltför länge att i stort sett allt är på väg åt fel håll, ja kanske till och med rakt ner i avgrunden. En tro är det och inget vetande. Men det hindrar inte folk från att känna att domedagen närmar sig.

Det här är en av Åkesson förorenad atmosfär som är rent gift för liberaler. Därför bör vi, utan att ett ögonblick förringa några problem , slå an en optimistisk ton i det politiska samtalet.

Samtidigt bör vi varje gång som SD ägnar sig åt sin ohöljda opportunism direkt vara där och påpeka att det här är inget parti som går att lita på. Ett bra exempel är att man precis i dagarna gjorde helt om och inte längre står bakom åsikten att abortgränsen ska gå vid 12 veckor utan ansluter sig till det som gäller i dag, alltså 18 veckor.

Skälet till det är förstås inte att man egentligen har ändrat åsikt, utan att det ligger partiet i fatet när det gäller att värva unga kvinnor som väljare. Principlösheten är total. Det blir som Marx uttryckte saken. Inte Karl utan Groucho. Han sa: ”Detta är mina principer. Om ni inte gillar dem, har jag några andra.”

Felbedömningar görs ibland. I såväl stort som i smått. Den 24 oktober 1915 inleddes slaget vid Caporetto mellan Italien och Österrike-Ungern. Italien trodde sig kunna vinna lätta segrar genom att gå in i kriget på ententens sida, men felbedömde å det grövsta. I detta slag fick de grundligt med stryk. Att sedan Österrike, som det skulle visa sig, gjort en ännu större felbedömning när de drog igång kriget 1914 var nog en klen tröst.