Efter en del tankemöda erinrar sig kanske de som var med då, att det var året för den första månlandningen, vilket stämmer. Men samma år hände också något annat. En händelse som i efterhand ter sig lika eller rentav mer omvälvande inträffade just för 50 år sedan, den 29 oktober. Då kopplade några forskare för första gången ihop två datorer via telefonnätet. Embryot till internet hade sett dagens ljus.

Samma månad, närmare bestämt den 4, valde Socialdemokraterna en ny partiledare. Palme efterträdde Erlander som vid det laget hunnit med 23 år på posten. Palme hade alltså bara precis hunnit med att inta statsministerrummet när det vi kallar digitaliseringen tog sin början.

Två att de tre händelserna pekar framåt. Den tredje på sätt och vis bakåt. Månlandningen var förstås kulmen på en längre tid av rymdfärder, men bebådade också fortsättningen av utforskningen av universum. Uppkopplingen var också det förstås en milstolpe och den markerade en utveckling som bara skulle gå allt snabbare.

Valet av Palme, som sågs som en framtidsman, blev däremot snarare ett slags steg bakåt efter det att den process som Socialdemokraterna såg framför sig mer eller mindre tvärnitat.

I socialismen som ideologi ligger föreställningen om det färdiga samhället. Något som Palme & Co såg framför sig just i vårt land. Det stora reformarbetet var gjort, sades det. det återstod bara litet finputsning.

Det kunde förstås inte varit mer fel. Något som inte minst digitaliseringen av samhället har visat. Men föreställningen om det slutgiltigt eviga och därmed harmoniska samhället där alla både får och vet sin plats överlevde. Det är den nostalgin som Åkessons gäng i dag exploaterar och suger sin näring ur, som ett slags politikens vägglöss.

Som liberaler har vi ingen sådan färdig modell. Om det finns en vision som ska motsvara den så är det det vi brukar kalla ett öppet samhälle. Där man öppnar både hjärtan och sinnen mot framtiden.

En som ville se en bättre och mer human framtid var Henri Dunant som den 29 oktober grundade Röda korset. Och det har det, allt elände till trots, faktiskt också blivit om allt räknas med. Och där har inte minst liberaler alla skäl att sträcka på sig.