Det spekuleras flitigt om Ardalan Shekarabi är på väg att kandidera som partiledare för S. Oavsett hur det är med just den saken står det klart att han inte har för avsikt att pensionera sig på sin nuvarande post. Han siktar uppenbarligen högre än så. Det framgick inte minst i en intervju i radio nyligen där han förde fram tankar om en – mycket – stram invandringspolitik kombinerad med en vänstersväng på områden som skatter och välfärd..
En sak som han dristade till att säga vid det tillfället har på sitt sätt att göra med det som hände för precis 29 år sedan, den 3 oktober 1990. Då återförenades Tyskland efter att ha varit delat sedan krigsslutet 1945.
Vad var det då Shekarabi nämnde? Han sa apropå pensionerna att systemet vi har är bra, men att nivåerna är otillräckliga. Systemets intäkter måste öka, fick vi veta.
Vad har då detta med Tysklands återförening att göra? Jo i båda fallen har det med den socialdemokratiska självbilden att göra. Partiet har – framgångsrikt – sålt in bilden av sig själva som balanserande mellan öst och väst och att man (oklart exakt hur) lyckats hitta den perfekta mellanvägen i form av en reglerad marknadsekonomi som använts för att skapa världens tryggaste samhälle.
Sedan visade det sig att bilden av det trygga invanda och i viss mån oföränderliga samhället krackelerade. Flaggskeppet ATP gick i graven bara några år efter det att uppdelningen av Europa i öst och väst inträffade. Systemet var inte hållbart. Lika litet som kommunismen i Östeuropa. Den socialdemokratiska självbilden fick sig ett rejält grundskott.
För oss liberaler är detta och vad det har lett till, något vi bör ha med oss när vi försöker orientera oss i det nuvarande politiska landskapet. Huvudmotståndaren är inte den klassiska socialdemokratin utan en fullt möjlig informell koalition i synen på invandring och integration, där S gör en sväng åt höger och lierar sig med M, KD och SD.
I dagsläget ser det förstås inte ut så, men saker och ting kan svänga fortare än vi anar. Det fick vi uppleva för 30 år sedan.
Antika missförstånd
Ser att ”förslaget” om att slopa antiken i historieundervisningen på högstadiet fortsätter att ge eko. Nu hävdas det bland annat från en företrädare för Handelshögskolan att ett sådant tilltag skulle medföra en försämrad konkurrenskraft. Och på det hållet borde man ju veta hur det ser ut med elever som kommer till högskolor och universitet med allt annat än bra utgångsläge. Åtminstone förefaller det så.
Tänker i det sammanhanget på en av historiens ondsinta gestalter som kanske hade fått sig en del undervisning under sin skoltid beträffande epoken ifråga, men som drog felaktiga slutsatser av det. Det handlar om Italiens fascistiske diktator Benito Mussolini.
Han såg sig som en arvtagare till Romarriket och gjorde vad han kunde för att, som han såg det, efterlikna imperiet. Både i form av byggnadsverk och erövringar.
Det vore synd att säga att dessa strävanden kröntes med framgångar. Den 2 oktober 1935 invaderade italienska styrkor Abessinien, dagens Etiopien. Trots att detta land inte hade annat än spjut och uråldriga gevär att försvara sig med, gick erövringen trögt och solkades av krigsförbrytelser, bland annat genom att stridsgaser användes. Något som rimmade illa med talet om ”civiliseringskrig”.
Till sist vann italienarna, men kriget hade stått landet dyrt och därför hämmades förberedelserna när andra världskriget några år senare bröt ut. Något nytt Romarrike blev det inte för Mussolini som slutade sina dagar hängandes i en lyktstolpe efter att ha avrättats av partisanerna.
Åkessons fånerier
Så var det oktober och vi är hemma igen efter en resa till Amsterdam för att hälsa på dotter Kristin. Regn och blåst var det där, och så är det här också. Man får ta det som det är, med regnkläder och paraply.
Ser att Åkessons gäng har ondgjort sig över att kyrkan har haft den, i deras tycke, dåliga smaken att blanda sig i politiken. Man kan ana att det är budskapet om alla människors lika värde som inte riktigt passar. I vilket fall som helst är det tydligt att kyrkor och samfund ska nöja sig med att predika tro och inte uttala sig i världsliga spörsmål. Åtminstone om Åkessons vilja ska råda.
Som varande ateist, finner jag ingen anledning att dividera teologin som sådan, men så mycket är då säkert att politik och religion har hängt ihop som ler och långhalm genom historien. Det finns det många belägg för, inte minst Amsterdam.
På ett ställe i Nederländernas huvudstad finns ett museum i ett av stadens kända kanalhus från 1600 – talet. På övervåningen finns en katolsk lönnkyrka, byggd 1663. Detta sedan kalvinisterna tagit makten och bestämt att nu var landet och staden protestantiskt. Kyrkan kallas Ons´ Lieve Heer op Solder, vilket betyder Vår käre herre på vinden.
Tänker på detta när jag tar del av Åkessons fånerier. Han är bara en i raden av alla de självutnämnda ordningsmän (det brukar ofta nog vara just män) som vill tillhålla vad folk ska tro eller inte tro på. För de som ville behålla sin katolska tro och utöva den i 1600 – talets Amsterdam, var det förenat med stora risker. Katoliker fördrevs, eller råkade ut för något än värre.
Religionskrigen i Europa som rasade på den tiden, var förödande för vår världsdel. Självfallet var det lika mycket politik som religion med i bilden. Den 1 oktober 1666 anföll svenska trupper ledda av Carl Gustaf Wrangel den tyska staden Bremen. Staden hade blivit en svensk besittning i och med att fred slöts efter 30 – åriga kriget 1648, men Bremen var inte riktigt med på noterna. Som tur var för alla slöts fred i november.
30 – åriga kriget hade slutat med att man kom överens om att både protestanter och katoliker skulle leva sida vid sida i Tyskland. Det krävdes alltså 30 år av krig för att uppnå det man kunde ha bestämt från början, på det att ingen behövt gömma sig på vinden eller någon annanstans.
Namn: Mats Nilsson 
Senaste kommentarerna