Onsdagens debatt var heller inget undantag. För egen del fann jag väl egentligen bara två saker som gick att grunda något slags analys på. Det ena var M: s och KD:s tydliga besked om att man numera omfattar en marxistisk syn på värdet av principer och spelregler i politiken. Och då handlar det inte om Karl utan om Groucho Marx. Han uttryckte saken som så: ”Detta är mina principer. Om ni inte gillar dem, har jag några andra”.

Det är alltså i dag som så att här handlar det om att välta regeringen och omintetgöra januariavtalet till varje pris. Om det så måste ske i (o)skön förening med Åkessons och Sjöstedts gäng, so be it!

Det andra var Åkessons påstående att Sverige är fullt. Befolkningen måste tydligen krympa genom nettoutvandring.

Kan man tänka sig något mera befängt påstående? Senast vi hade nettoutvandring lär väl ha varit på 20 – talet. Det vill säga för hundra år sedan.

Åkesson har insett att M och KD just nu är beredda att göra precis vad som helst, bara det skadar det styre som just nu gäller. Därav motionen om att Vattenfall ska tvingas att köra utslitna reaktorer i Ringhals vidare trots att både säkerhet och ekonomi säger något annat.

I Sverige har vi varken ministerstyre eller politiserad förvaltning. Att Riksdagen skulle blanda sig i och ändra ett beslut som fattats inom Vattenfall för mer än ett år sedan, är inte bara principiellt fel utan dessutom sakligt sett åt skogen.

Den här politiken är inte hållbar i något avseende. I motsats till den retorik som alltför ofta hörs, är sanningen den att kärnkraften inte alls är klimatneutral. Driften ger inga koldioxidutsläpp heter det. Detta är riktigt. Men den värmeutveckling som sker i en kärnreaktion släpper loss enorma mängder energi som, givetvis påverkar klimatet. Värme kan inte renas bort. Föreställningen om att kärnkraften ska rädda klimatet är falsk.

Vet då inte Åkesson, Kristersson och Busch Thor detta? Rimligen borde så vara fallet. Likaså förstår de säkert att motionen från Åkessons gäng inte är menat som annat än ett led i spelet om makten. Men tydligt är att det är inget som bekymrar dem.

Frågan som då återstår är varför Liberalerna nu har hoppat på det här tåget? För om inte vårt parti håller oss till regler om vem som har till uppgift att göra de bedömningar som ska göras och som, verkar det, inte heller har insett ohållbarheten i kärnkraftens effekter på klimatet, trots att vi alltså har en partiledare med ett förflutet som – just det – hållbarhetschef. Ja, då är inte bara L utan Sverige illa ute.