Känslosamt
Svårt att undvika frågan om Brexit en dag som denna. Det som slår mig när man tar del av alla analyser om hur det kunde bli så här och vad som kommer att hända nu, är frånvaron av en viktig sak: psykologin.
Jodå, det har talats en hel del om den brittiska mentalitet som ligger bakom det som nu har skett, men inte mycket om vad just känslorna kommer att betyda för relationerna framöver.
Från båda håll betygas viljan av att vara fortsatt goda vänner. Men en skilsmässa är nu en gång en skilsmässa. Även om den skett i form av en ömsesidig önskan. Det finns så gott som alltid en bitterhet i botten.
Man behöver inte gå längre än till sig själv för att konstatera den saken. Ens mer rationella sida vill att det ska gå hyggligt för britterna. Inte minst därför att det ju också gynnar oss. Men den andra hjärnhalvan ser fram emot att känna skadeglädje när – inte om – det börjar gå på tok för dem. Om de anser sig vara för fina för att vara med i klubben jag själv tillhör, varför ska jag känna någon sympati för dem?
Det ironiska är att britterna på sin tid kämpade för att få komma med i samarbetet, men stoppades av de Gaulle. Han tyckte inte att de var några pålitliga européer. Och det verkar ju nu som om han hade rätt.
Namn: Mats Nilsson 
Senaste kommentarerna