Läser att en, som det beskrivs, ”veteran” väljer att lämna politiken efter drygt 20 år som heltidspolitiker. Det handlar om Lotta Edholm.

Veteran, var det ja. Vad ska man inte säga själv i så fall? Jag minns att jag konstaterade att när Lotta valdes till ordförande i ungdomsförbundet att man nu hade fått en ordförande som var fem år gammal när jag den där augustidagen på 70 – talet klev in på partiexpeditionen i Umeå och tog steget att bli medlem. Tiden hade gått, då som nu.

Det har den också gjort sedan den 10 januari 1920 då Nationernas förbund bildades, alltså FN: s föregångare. Det internationella samarbetet i den formen fyller alltså 100 år i dag. Och nog kan det se litet skröpligt ut emellanåt.

Ingen har väl kunnat undgå att ta del av krigshandlingarna, för sådana är det frågan om, mellan USA och Iran.Mycket kan te sig höljt i dunkel, men så mycket är säkert att Trumps agerande uteslutande har med inrikespolitik att göra. Riksrättsåtal hotar, och här är det bäst att ge folk annat att tänka på. Om man kan hävda att landets säkerhet hotas, brukar det få folk att sluta upp bakom den sittande ledaren. Så lyder nog det – mycket – enkla resonemanget.

Det verkar dock inte som om Iran riktigt vill bjuda på något motdrag som skulle spela Trump i händerna. Åtminstone inte hittills. Den ”Hämnd” de hittills har presterat gick tydligen ut på att skjuta iväg några missiler med oklar verkan och att låta ett antal människor trampas ihjäl vid begravningen av den egna terroristledaren.

En annan sak som också är säker är att vi vet att med den sortens regimer som just nu behärskar Iran duger det inte att dra sig tillbaka och försöka att på något sätt föra en ”dialog” med dem. Där förstår man inget annat än maktspråk. I den meningen tycks Trump ha fattat galoppen.

Britter och fransmän försökte sig länge på att föra en ”dialog” med Hitler. Försent upptäckte man vad det var värt. Det skulle ta nästan sex år att krossa den regimen. Ett blodigt slag i den processen startade den 8 januari i Monte Cassino i Italien. Det var inte över förrän själva klostret var förstört och tusentals hade stupat.

Så var vardagen här igen. En lång tid av avkoppling och festliga sammankomster är över. Men då allt har varit så bra och trevligt, borde man inte klaga. Det skulle vara över det konstigt milda vädret i så fall. Men vädret kan man inte göra något åt, utom att anpassa sig. Det har blivit promenader med icebuggs för att förhindra fallolyckor. Sådana har det varit tillräckligt av ändå.

En av mellandagarna mellan nyår och trettonhelgen skulle vi dock simma som omväxling. Det skulle visserligen vara en del aktiviteter för jullediga barn, men att det hade gått så långt, hade jag ändå inte trott. Totalt var sju av tio banor tagna i anspråk för diverse lekar.

Vad i…. är väl det här, undrade jag. En av ”lekledarna” menade att jag inte borde simma längs avspärrningen till området där man höll på med badlekar i form av gigantiska bollar där ungarna kunde rulla runt inuti. Men det var droppen, för att använda ett passande uttryck. Vi som var där för att simma hade trängts undan nog ändå. Jag sa med eftertryck till lekledaren att det här mer hade blivit en plaskdamm än en simhall. Och att det här är något som måste påtalas.

Så därför tänker jag nu ta upp frågan. Det minsta man kan begära är att åtminstone hälften av bassängytan borde vara – just det – bassäng och inte plaskdamm.