Efter Berlinmurens fall hävdade Francis Fukuyama att historien var slut och liberalismen hade segrat. Och liberalismen hade förvisso också vunnit en klar seger. Någon verklig tro på en planekonomisk samhällsmodell, fanns inte längre. Kina behärskas förvisso av en kommunistisk diktatur, men någon planekonomi utgör landet inte. Och de andra exempel som finns, som Kuba eller Nordkorea, känns knappast lockande.

Men någon slutlig seger kan man inte tala om i dagens läge när liberalismen är extremt hårt trängd från snart sagt alla håll. Inte minst i Sverige. Och detta när regeringen, ironiskt nog, står för en betydligt mer liberal politik än när alliansen styrde under Reinfeldts tid.

Eller beror det möjligen just på den saken? I en Twitter av redaktören för den S – märkta idéskriften Tiden, Payam Moula, stod det nyligen att läsa att ”Den moderna liberalismen, som är näringslivets påhitt, har spridit sig som en cancer. Sjukdomen förpestar våra samhällen. Nu ska den utrotas”. I en artikel i Expressen hävdade samma skribent att liberalismen gör folk ensamma.

Ja, om det här nu inte är historiens slut, så är det i varje fall historielöst. Att göra liberalismen till något slags näringslivsprojekt är direkt löjeväckande. Men ordvalet är talande nog. Det socialistiska lägrets motsvarighet till talibanerna, inser tydligen inte heller hur de ger sig i lag med Åkessons gäng genom att hävda att det är den liberala idén om individens frihet som skulle hota gemenskapen i samhället. Minns att Åkesson själv har uttryckt att han inte vill ha det ”själlösa samhälle som det socialliberala etablissemanget skapat åt oss”.

Det förhåller sig faktiskt tvärtom. Utan fria och självständiga individer kan det aldrig bli någon verklig gemenskap. Då är snarare risken den att gemenskapen urartar till en sekt med både vålds- och ledardyrkan.

I vilket fall som helst står de här utfallen från S – hållet i skärande kontrast till vad Erlander, en av socialdemokraternas verkliga ikoner här i landet, uttryckte sig om begreppet ”socialliberalism”, som myntats av dåvarande Folkpartiledaren Bertil Ohlin: ”Socialliberalismen är en skör planta som gör sig bäst i hägnet av en stark socialdemokrati”.

Bakom det något nedlåtande omdömet fanns insikten att Erlander och S behövde liberalerna. Inte minst för att hålla de egna talibanerna (som uppenbarligen finns kvar än i dag) stången.

Det kan tyckas jobbigt för liberaler att bli attackerade på det här sättet. Men det tycker jag för min del inte att det behöver vara. Tvärtom är det väl när alla ger sig på en som man får klart för sig att alla andra tydligen är rädda för oss.