Fornstort
Läser i dag en intressant analys i DN om Liberalernas situation och problem. Det är en synnerligen bra genomgång, den stämmer nämligen precis med vad jag tycker, nämligen att partiet måste bestämma sig för vilket parti det ska vara och vilken linje man ska anta. Gör man inte det, spelar allt det andra om lobbying och vem som hör till vilken falang, egentligen inte så stor roll.
En sak som bör poängteras i analysen är vilka omständigheter som rådde när partiert hade framgång. Och då kan vi konstatera att det i stort sett undantagslöst har varit när det har gått sämre för högern.
Så var det i det berömda valet 1948, FP blev största borgerliga parti samtdigt som högern gick rejält bakåt. Bara kommunisterna, som straffades av väljarna fnär man sett vad Stalin och Sovjetväldet kom att innebära i Östeuropa, led ett större nederlag.
1985 upprepades samma mönster. Adelsohn, som såg ut att gå mot en historisk seger, krossades av Palmes valma(s)kin, och FP under Bengt Westerberg fick en rejäl framgång. 2002 var det samma sak Bo Lundgren misslyckades totalt som partiledare och Leijonborg blev lejonkungen.
Det här innebär att om L i dagsläget skulle fortsätta drömma om fornstora dagar utan att inse att det inte kommer att bli några framgångar om man fortsätter att underordna sig tanken på ett allianssamarbete där högern spelar den första fiolen, är partiets hädanfärd inte långt borta.
Den 15 maj 1790 segrade svenskarna över ryssarna i skärgårdsslaget vid Fredrikshamn. Det var i stort sett den enda framgången i det kriget. Gustav den III hade även han gjort sig skyldig till att drömma väl mycket om fornstora stormaktsdagar. Och det straffade sig.
Namn: Mats Nilsson 
Senaste kommentarerna