Strategier
Läser i dag att Sverige blivit Europas ”mobboffer”. Är väl en del som tar chansen att ge uttryck för sin skadeglädje över att den moraliska stormakten uppvisar sådana höga dödstal i pandemins spår.
Men, men. Det finns fortfarande inget facit över vilket agerande som var bäst. Eller kanske snarare minst dåligt. Så de som nu, också internt, ”med berått mod” eldar på kritiken riskerar nog att bli litet stukade i slutändan. För så mycket är säkert att det kommer att ta lång tid, kanske åratal, innan någon verklig utvärdering kan slutföras.
Vill man vara riktigt elak (och det vill man ibland) kan man ställa frågan om det verkligen är KD: s och SD: s ledare som ska anklaga motståndarna för att lämna folk i sticket, när de själva inte ens klarade av att hålla ihop den egna familjen.
Hursomhelst, särskilt hårda i sina omdömen tycks dock finländarna vara. Är det en senkommen reaktion på att Sverige höll sig undan när vårt östra grannland anfölls av ryssarna? Något vi ju har fått höra då och då genom åren.
Den 9 juni 1944 inledde ryssarna ett stort anfall på karelska näset. Det var början till slutet för Finlands deltagande i kriget på tysk sida. De hade valt fel strategi, även om de nog inte tyckte sig ha så mycket att välja på när alliansen mellan Tyskland och Stalins Sovjet bröts tre år tidigare.
Till sist kom Finland undan utan att förlora sin frihet och självständighet. Men bitterheten gentemot Sverige fanns kvar under ytan. Man ska inte underskatta att sådant kan poppa upp även långt efteråt.
Namn: Mats Nilsson 
Senaste kommentarerna