Nyligen kunde man läsa en artikel av Hans Bergström, som en gång i tiden var en av Per Ahlmarks och Ola Ullstens närmaste medarbetare när det begav sig med Fälldin och allt som hände då under åren 1976 – 82. Artikeln går i korthet ut på att L måste peka på Kristersson som statsminister inför valet 2022. Annars blir det sorti ur Riksdagen.

Kanske är det hans bild av hur det var på den tiden som spökar när han här pläderar för att partiet måste underordna sig högern. Då, 1976, gällde det, snart sagt till varje pris, att välta Palme och S ur sadeln. Efter 44 år var det helt enkelt absolut nödvändigt med ett maktskifte.

Det var givetvis en riktig slutsats. Och det lyckades också. Men det fanns, trots allt, ett pris. Liberalerna utgjorde inte längre en egen politisk kraft fullt ut. Man sågs nu som en del av ett trepartiblock med M och C (KD tillkom senare). Och det var först C och sedan M som skulle spela den första fiolen.

Och vart ledde det till i förlängningen? Bergström skriver att vi i dag är i det läget att det enda vi kan hoppas på är att få stödröster av de moderater som alltså lutar åt det liberala hållet.

Låt oss anta att det stämmer. Åtminstone som det nu ser ut. Vad skulle hända då 2022?

L skulle alltså, med nöd och näppe, kravla sig över spärren. Sedan stödjer man då alltså Kristersson i valet till statsminister. Om mandaten räcker, bildar då M och KD regering med L och Åkessons gäng som stödpartier i Riksdagen. L skulle då få ungefär samma roll som man har i dag i förhållande till regeringen.

I realiteten blir det då som så att regeringsskutan rattas av Kristersson med Usch som kuttersmycke samtidigt som Åkesson sitter nere i skutans inre och rör ihop sin svartbruna sörja. Och Liberalerna då? Jo, de får åka med på släp som en liten jolle utan att på något sätt kunna avgöra vare sig fartygets kurs eller mål.

Om det verkligen skulle bli så, vad finns det då kvar av liberalism?