Otryggt i Umeå
Läser i dag om att en del Umeåbor känner sig otrygga. Folk med rötter i andra delar av världen blir attackerade, både verbalt och på andra sätt, helt oprovocerat. Det gäller, efter vad det verkar, även här i den del av Umeå som jag själv bor i.
Just här bor inte så många med den bakgrunden, vilket tycks göra att de känner sig mer otrygga än de skulle ha känt sig i stadsdelar där förhållandet är det motsatta. Det kan verka paradoxalt, men är faktiskt begripligt. Just därför sticker de ju här på Teg ut mer än de skulle ha gjort på andra håll.
När man läser detta, tänker åtminstone jag att om man skulle råka iaktta något sådant, skulle man allt bra gärna vilja ge rasisterna, för sådana är det ju, en rejäl omgång. Verbalt, givetvis. Såvida det nu inte rör sig om ett rent fysiskt påhopp, vilket dock sällan tycks vara fallet. Och det är ju alltid något.
Minns att dottern en dag kom hem från skolan (det här är förstås länge sedan) och upprördes över att några killar hade retat en av hennes klasskompisar vars familj hade utländska rötter. Hon hade vederbörligen skällt ut dem med ordvändningar som jag kände igen alltför väl. Mina ordval i misshagliga situationer hade hon sannerligen tagit till sig.
Många, inte minst kommunledningen, vill gärna se Umeå som en vidsynt och fördomsfri stad. Och det finns kanske värre ställen i det avseendet. Men, men. Den värsta fördomen av alla är att tro att man själv är fördomsfri.
Just i dag, den 6 november, är det ju en dag med utslag av svensk storvulenhet när vi ”firar” att Gustav II Adolf (han lär ha varit närsynt) red ifrån sin uppvaktning och stupade på ett dimmigt tyskt slagfält 1632.
Till saken hör att den armé han ledde alls inte var något pursvenskt. Många av soldaterna kom från annat håll, inte minst Finland. Rasism, av det slag som vi känner den, var inte något utbrett fenomen på den tiden. Knappast nationalism heller. Något att tänka på när man sätter tänderna i Gustav Adolfbakelsen.
Namn: Mats Nilsson 
Senaste kommentarerna