Paradoxal pessimism
Av debatten om Covid – 19 att döma kan man tro att vi aldrig har varit utsatta för något liknande förr. Åtminstone inte på hundra år. De flesta tänker då förstås på spanska sjukan som grasserade 1918 – 20, vars dödsoffer kunde räknas i tiotals miljoner.
Stämmer det? Svaret på den frågan är nej. 1957 – 58 drog Asiaten fram över världen, med två miljoner bekräftat döda (förmodligen i verkligheten betydligt fler) och 1968 – 69 var det Hongkong. Antalet dödsoffer uppskattas i det fallet till en miljon. Också då förmodligen fler som inte registrerades. Och då ska man ha i minnet att antalet invånare här på klotet på den tiden inte ens uppgick till hälften av dagens drygt sju miljarder.
Alltså borde det ha rått allmän panik med nedstängningar, restriktioner och allvarsord från Tage Erlander. Men så var inte fallet någon av gångerna. Kontrasten mot i dag är påfallande. Så vad beror då det på? Var folk mer likgiltiga förr?
Det verkar inte särskilt troligt. Däremot är samhällsklimatet helt annorlunda i dag. Under de år som här nämns, rådde en allmän optimism och tro på en ljusare framtid., Faror fanns, förstås. Inte minst var man rädd för kärnvapenkrig, men grundtonen i samhällsmelodin klingade likafullt i dur.
Så är det, förvisso, inte i dag. Tvärtom är en majoritet övertygad om att utvecklingen i grunden är på väg åt fel håll. Den allmänna samhällspessimismen, som tog över kring 1970, innehåller samtidigt i dag ett slags klockartro på att mer eller mindre brådstörtade åtgärder, allt från att sluta flyga till att bära kirurgmasker, ska avvärja allt ont. Det onda, det kan vara allt från immigranter till smitta, ska stängas ute. Som när högerledaren Kristersson dag kräver ett förbud mot att publicera bilder som sägs främja terrorism.
Denna paradoxala pessimism har redan orsakat enorma bekymmer också internationellt. Varken Trump som president eller Brexit hade inträffat om inte den aktivistiska pessimismen fått grepp om alltför många väljare.
Här är det inte mycket bättre. Från högerhåll hörs enbart tal om mer av utestängande ingrepp, som den ovan nämnda, mot snart sagt allt.
Den 24 november 1945 avrättades Quisling i Norge. Denne förrädare hade drivit den aktivistiska pessimismen till sin spets, precis som hans förebild i Tyskland. Slutet för dem båda var logiskt.
Namn: Mats Nilsson 
Senaste kommentarerna