Konservatism i förändring
Frågan om L och den regering man vill se, förblir en fråga högt upp på dagordningen. Senast i raden är en tanke om att L kan stödja en M – KD – regering, som i sin tur stöds av Åkessons gäng. På så sätt behöver man inte förhandla med SD, heter det.
Det håller inte. Av flera skäl.
Till och börja med, vilken roll skulle C spela i det dramat? Skulle Lööfs parti snällt ställa sig i ledet? Det är väl knappast troligt. Men även om så skulle vara fallet, vad är det som säger att Åkesson ställer upp på arrangemanget? L är utnämnda till partiets huvudmotståndare, och i det fallet finns det faktiskt skäl att lita på Åkesson.
Det viktigaste skälet är dock att det inte är hållbart att satsa på en konservativ gruppering. Konservatismen, som den har sett ut, är på väg bort. Vi kan för enkelhetens skull kalla den en anständig konservatism, som den som moderater som Reinfeldt stod för.
I dag är stora delar av den konservativa partivärlden på väg att tas över av figurer som Trump och Boris Johnson. Alltså nationalister av allra värsta sort. Och vi kan här se att M och KD redan är på god väg att på ett sluttande plan glida ner i Åkessons svartbruna träsk.
Denna process har vi sett förr. 30 – talets konservativa såg Hitler och Mussolini som ett ”bålverk” mot kommunismen. Och där såg vi hur det gick. Despoter av det slaget blir inte långlivade, men kan ställa till med oerhörd skada så länge de har makten.
Ett sentida exempel på det är Saddam Hussein, som bar alla nationalsocialismens drag och som fick ett passande slut. Den 30 december 2006 hängdes han efter att hans regim krossats.
Namn: Mats Nilsson 
Senaste kommentarerna