Kungligt ur tiden
Just nu har det varit flera intressanta TV – program som rört kungligheter förr och nu. Som hur det gick för de furstar som kom att bli involverade med nazisterna, vare sig de nu ville det eller inte, och de som med tur och i vissa fall med skicklighet, lyckades hamna på rätt sida.
1900 – talets historia visade att det där med kungligheter och krig inte gick så bra ihop längre. Tre kejsardömen gick under vid krigsslutet 1918 och ytterligare några kungadömen försvann när kanonerna väl hade tystnat 1945. Kriget skonade inte alltid furstehusens medlemmar personligen heller. En prinsessa fördes av tyskarna till Buchenwald där hon också dog.
Förr i tiden var det kungarnas uppgift att vara de yttersta garanterna för rikets upprätthållande försvar. Så det var ju logiskt att krig var det de oftast kom att ägna sig åt. Sålunda fick Gustav II Adolf (han på bakelserna den 6 november) ärva tre krig av sin far, Carl IX. Till skillnad från många av sina kungliga kollegor, var han ganska så framgångsrik. Den 17 februari 1617 slöts freden i Stolbova mellan Sverige och Ryssland, som vid det laget krigat i sju år. Sverige fick en del landområden, men lyckades inte med sin strävan att sätta en svensk hertig på tsartronen.
Nu är de tiderna (förhoppningsvis) förbi. Och därmed borde det inte heller längre vara så där avgörande viktigt att tillsätta rikets högsta ämbete genom att det ärvs. Särskilt inte här i Sverige.
Lägg till i inlägget
Publicera
Senaste kommentarerna