Ansvar utan ansvar
1980 höll partiet Landsmöte här i Umeå. Satt då som ombud på ett mandat för liberala studentförbundet. Pikant nog hade vår familj fyra röster på Landsmötet i och med att min bror var ombud för Västerbotten och mamma för Kristianstad, där föräldrarna bodde då. Pappa satt i partistyrelsen i och med att vänsterpressföreningen hade en ledamot där på den tiden. Vår på det sättet ”röststarka familj” uppmärksammades i VK.
Dessa starka röster till trots, gick det inte att bortse från att Landsmötet skedde mot en ganska så dyster bakgrund. Valet året före hade inte varit framgångsrikt, trots att partiet – faktiskt – satt ensamt i regering. Eller möjligen på grund av detta. Folkomröstningen om kärnkraften hade hållits i mars samma år, och hade rivit upp djupa sår i partiet. Slitningarna inom den trepartiregering med fp, m och c, som hade bildats efter valet skulle fortsätta.
Men nu var det alltså 1980 års Landsmöte. Ett ord som användes flitigt var ”ansvar”. 1979 hade partiet inför valet talat mycket om ”ansvar och samförstånd”. Efter ett tag, när jag tyckte att det hade blivit väl så allvarstyngt, gick jag upp och menade att det hade blivit litet väl mycket av ansvarstagande för allt ifrån Fälldin till landet som helhet, men att det just inte verkade vara någon som nämnde något om ansvar för vårt eget partis väl och ve.
Erinrar mig detta när jag läste i vår tidning NU om att vi ju som parti har ett ansvar och att vi mot den bakgrunden inte borde lämna fältet fritt för Åkessons gäng utan tvärtom skulle försöka se till att även Liberalerna ska vara med och förhandla med m och kd.
Vad är egentligen det här, undrar man. Det inte bara tangerar det löjligas gräns utan överskrider den med hästlängder. I vad som mest liknar desperation försöker den ene efter den andre att motivera varför det nog ändå ska gå att förhandla fast man ändå inte ska göra det, och att vi sannerligen ska se till att inte några röda eller blå linjer (vilka det nu är) ska överskridas. Samtidigt måste vi, enligt Johan Pehrson nog ändå vara beredda att smutsa ner händerna.
I dessa coronatider verkar det vara mindre klokt att göra det. Dessutom lär det nog inte räcka. Kristersson och Busch har redan gått ner sig i det svartbruna träsket, och nu skulle vi alltså också plaska runt i dyn.
Och, frågar man sig, varför ska Liberalerna göra det? Jo, vi måste säga att vi vill ha en borgerlig regering även om det involverar SD, säger partiledningens nuvarande majoritet. Annars åker vi ur Riksdagen. Det är det verkliga skälet till det som nu propageras för.
Följdfrågan blir då hur det har gått i de val där partiet har lagt sig vinn om just detta valresultat? Svaret är att det med ett undantag har inneburit tillbakagång.
Två frågor till de som på partirådet ska avgöra vägvalet:
Varför skulle det gå bättre 2022 än alla andra gånger som partiet har underordnat sig andra partier för den ”borgerliga” sakens skull?
Varför tror de som vill att vi ska ge oss in i något slags uppgörelser också med Åkessons gäng att gänget ifråga alls vill ha med Liberalerna att göra?
Namn: Mats Nilsson 
Senaste kommentarerna