Dags för batalj
Det drar ihop sig till en synnerligen präktig batalj i liberalernas partiråd på söndag. I sin iver att hitta förklaringar till varför det nog ska gå att regera med Åkessons gäng med i bilden, gör partiledaren den ena tabben efter den andra.
Det mest tragiska med allt detta är att det egentligen är helt onödigt. Om det nu, mot förmodan, skulle vara ett sätt att få till stånd en ny regering genom den triangulering av SD man nu ägnar sig åt, samtidigt som partiet lyckas kravla sig över spärren, kommer det ändå inte att bli en livsduglig regering.
Kjell Olof Feldt skrev i sina memoarer om valet 1988 där S lyckades vinna på ett sätt som gav en minst sagt bitter eftersmak, genom att utse Bengt Westerberg till huvudmotståndare. Hans slutsats var att det inte bara gäller att vinna val. Det är minst lika viktigt hur man vinner.
Låt oss nu, om inte annat så för diskussionens skull, utgå ifrån att det bästa är att få till stånd en ny alliansregering. Om den ska bli livsduglig, går det inte att vara beroende av Åkessons gäng. De är helt enkelt inte pålitliga. De fromma förhoppningar som Sabuni nyligen yttrat om att man delar åsikter om att ”se mer kärnkraft”, att bekämpa brottslighet och en vilja att förstatliga skolan, är inget annat än – just det – fromma förhoppningar. Åkesson intar gärna till synes populära ståndpunkter utan att ha någon som helst vilja att förverkliga dem.
Alltså gäller det att trycka tillbaka gänget ifråga. Och det gör man inte genom att tävla med M och KD om att gå ner sig i det svartbruna träsket. Det gör man genom att markera hårt mot högern och säga till Kristersson & Busch att det är de som har övergett den ”borgerlighet” de annars gärna säger sig vilja främja. Vidare bör det sägas att det är deras uppgift att hålla rent högerut. Då, först då, kan man få stödet för Åkessons vidrigheter att krympa.
Vi såg så sent som igår har långt förfallet har gått för högern i och med att M och KD la ner sina röster i voteringen om EU: s återhämtningsfond. Helt klart en eftergift till de samarbetsfientliga krafter som Åkessons gäng utgör.
För att summera: det duger helt enkelt inte med en klockartro på att sådana som Åkessons gäng är några man kan komma till tals med. I synnerhet inte som de ju har utsett L till sin huvudmotståndare.
Den 25 mars 1809 slöts konventionen i Kalix mellan Sverige och Ryssland. Svenskarna la ner vapnen och Finland var förlorat. Då förlorades alltså den stor del av territoriet till synnerligen mörka krafter. Ska nu L genom sitt agerande främja intressena för ett gäng som baserar sin politik på en annan men inte mindre otrevlig auktoritär politisk tradition?
Till sist: en del vill tydligen ”se mer kärnkraft”. Ett gott råd blir väl då att åka över till den forna svenska rikshalvan Finland, när det går att göra det, och titta på reaktorbygget som är inemot tio år försenat. Det skulle kanske få någon/några att tänka ett varv till.
Namn: Mats Nilsson 
Senaste kommentarerna