Det var en gång ett hockeylag. Vi kan kalla det Team L. Det låg nu på nedflyttningsplats efter en hård kamp för att klara kontraktet den tidigare säsongen. Då hade det lyckats, men nu hade tränaren/lagledaren valt att sluta efter många år i klubben.

Klubbledningen hade i det läget valt att istället för att upphöja biträdande tränaren rekrytera en person som hade ett förflutet i klubben. Personen hade mycket höga tankar om sig själv och sin förmåga både som spelare och strateg på isen. Alla delade inte den åsikten, men klubbledningen insisterade på att det måste till något nytt. Åkte man ur serien, var det kört för klubben som aldrig tillhört de mer välmående föreningarna. I varje fall inte ekonomiskt.

Det utvecklade sig dock inte som man hade hoppats. Den nye tränaren, som brukade kalla sig ”Esset med stort S”, krävde absolut underkastelse, något som aldrig hade präglat klubben. Istället kunde diskussionerna vara nog så intensiva, men klubbens kultur präglades ändå alltid av tolerans och öppenhet. Laget var också respekterat bland de andra klubbarna för att man utvecklade både spel och spelare, men som ofta nog användes av andra och ekonomiskt starkare föreningar.

Men spelet på isen gick inte bra just nu. Esset drog upp både röda och blå linjer på skärmen utan att någon förstod hur man skulle spela efter de riktlinjer som drogs upp. Esset insisterade på att alla anfall skulle ske på högersidan eftersom det var där möjligheterna fanns att komma åt ärkerivalen Stora klubben.

Det hjälpte dock inte. Klubben hade alltid lagt upp spelet genom att vara starka i mittzonen och därifrån anfalla mitt i banan. Essets idéer fungerade helt enkelt inte. Team L befann sig fortfarande på nedflyttningsplats. Så nu kläckte Esset en ny idé. Man skulle låna eller hyra in spelare från Team M. Eller ”de blåa” som laget kallades. De hade varit ett topplag tidigare och gjorde nu allt för att ta hem serien.

De hade med anledning av det inlett ett samarbete med Team F. Dessa kallades ”de bruna” med anspelning på den ilskna björn de hade som logotyp. De var ökända för sitt milt sagt ojusta spel, men genom att anamma en del av deras hämningslösa spel, hoppades Team M på att nå framgång.

Tanken var, enligt Esset, att genom att spelarna från de blåa hade lärt sig mycket av det som han kallade ”rejäla tag” från de bruna, skulle den spelstilen äntligen innebära att man fick genomslag för hans idé om ständiga anfall på högerkanten.

Många inom klubben reagerade kraftigt på allt det här. Men Esset krävde fullständig lydnad. Annars kunde man packa ihop och dra, var budskapet från Esset och ans lilla hov i klubbledningen. Och så blev det också. En del valde att sluta helt, andra gick till lag som inte tillät en tränare att bete sig som en envåldshärskare.

När så spelet återupptogs efter uppehållet, skulle den nya taktiken sättas på verkligt prov. Men de framgångar som Esset utlovat, uteblev helt. Hans taktik var bara alltför enkel för motståndarna att genomskåda. Han röt och domderade att alla hade svikit honom. Att han aldrig fått det stöd han hade rätt att kräva.

Till sist fick några i klubbledningen nog. De hade varit betänksamma hela tiden, men hade ändå tyckt att man nog var tvungen att pröva Essets idéer när man låg så illa till i serien. På klubbens årsmöte ställde de frågan om det här verkligen var rätt väg att gå. Blåa och bruna sätt att spela spelet passade inte Team L. Den ene efter den andre ställde sig upp och höll med.

Esset skrek så att ansiktet svartnade, och till sist föll han i gråt och jämrade sig över hur alla hade gått honom emot och hur han offrat så många år av sitt liv för den klubb han alltid hade känt var hans. Men nu hade alla fått nog. Team L skulle hålla sig till de värden man alltid grundat klubbens agerande på.