Mats Nilsson, L

Allierianser

Av , , Bli först att kommentera 1
Den 17 mars 1574 var tyska och skotska legosoldater i luven på varandra i Estland där de befann sig för att slåss för Sverige. Det var givetvis inte frågan om några soldater gjorda av små byggklossar av plast, utan om betalda knektar. Den tidens krig utkämpades ofta nog till stor del av andra än ländernas egna medborgare.
 
De här två soldateskerna var alltså båda i svensk tjänst, men det hindrade dem inte från att slåss med varandra. Det är med krig som med politik, man har knappast några vänner i andra läger, men möjligen allierade.

Politisk spagat

Av , , Bli först att kommentera 0

Läste i helgen en debattartikel av de två kommunalråd (en S och en M) som tydligen styr Eskilstuna i koalition. De drev tesen att de två ”statsbärande” partierna (gissa vilka som avsågs) borde samarbeta mer.

Det tror tusan det. De två partierna har ofta nog mer gemensamt än de själva gärna vill medge. Och hur de tänkt sig göra med den saken, kommer väl att visa sig. Men det intressanta ur liberal synvinkel är inte just det, utan vad framförallt moderaternas attityd väcker för tankar.

Mönstret känns igen. Inför 1985 års val fanns det de som menade att Sverige var på väg mot ett slags tvåpartisystem. Moderaterna hade agerat slugt under hela den tid (76 – 82) som vi haft olika regeringar med M, C och FP. På den tiden fanns det ju bara fem partier i Riksdagen. Och nu hade M seglat upp som det största partiet av de tre i opposition.

M verkade under sin nye dynamiske ledare Ulf Adelsohn vara på väg att nå 30 – procentsnivån. FP hade gjort ett katastrofval 1982 och verkade inte kunna lyfta i opinionen. C leddes fortfarande av Fälldin, men både han och partiet var långt ifrån vad de hade varit under storhetstiden.

Det blev, som bekant, inte så. Men M har ända sedan partiet bytte namn (men inte ideologi) från högern till Moderata Samlingspartiet målmedvetet arbetat för att lansera sig som ett samlande ”allmänborgerligt” parti enligt den modell som kan ses i exempelvis Tyskland. Framförallt gällde det att slipa av de alltför skarpa kanter som kunde stöta bort mittenväljare.

Idag ser den politiska kartan annorlunda ut, men för högerns del kvarstår ambitionen att bli – just det – samlande partiet. Man vet förstås att det är det i grunden enda sättet för ett ytterkantsparti att nå makt och härlighet.

I det läget borde inte Liberalerna agera undfallande gentemot Kristersson på det sätt man har gjort hittills. Istället borde man markera mycket hårdare med tanke på den politiska spagat som högerledaren försöker sig på, när man ska samla in röster från mitten och samtidigt hålla dörren öppen för Åkesson. För ska det alls bli någon livsduglig regering, duger det inte med en stor höger, flankerad av två små mittensatelliter. I synnerhet inte om den måste agera utifrån nationalradikalen Åkessons preferenser.

Den 16 mars 1935 tillkännagav Hitler att det där med att Tyskland inte fick ha någon krigsmakt av betydelse, tänkte han ge blanka tusan i. Tio år senare låg samma Tyskland i ruiner. Mellan 55 och 60 miljoner hade fått sätta livet till. Det var inte mycket att bygga på när det kom till kritan.

Ytterligare några år senare skulle en av hans avdankade knektar inom SS vara med och grunda SD. Är det verkligen något att bygga på eller för anständiga partier att överhuvudtaget ha något att göra med?

Brott och straff

Av , , Bli först att kommentera 1
Den 15 mars 1828 avrättades Johan Erik Lundblad, artillerist vid Svea artilleriregemente och plåtslagare, född 25 maj 1790 i Enköping, genom halshuggning vid Skanstulls avrättningsplats i Stockholm.
 
Han var dömd till döden för att den 6 augusti 1827 ha dräpt sin hyresvärd Anders Holmqwist. Han var förlovad med fabriksarbeterskan Johanna Elisabeth Dorff och hade en dotter, Johanna Gustava, tillsammans med henne. Dottern var sju år fyllda vid faderns avrättning och han hade under sin tid i fängelset ombesörjt att dottern och fästmön skulle få vad dem tillkom som om föräldrarna varit gifta. Någon formell vigsel tilläts dock inte av myndigheterna.
 
En sorglig historia. Någon tvekan om att han hade begått brottet, förelåg inte. Tydligen hade de kommit ihop sig och Erik Lundblad hade blivit så rasande att han drämt en yxa i huvudet på hyresvärden. Vad bråket handlade om, framgår inte.
 
På den här tiden var avrättningar vanliga. Åren 1791 – 1800 avrättades 60 personer. Hundra år senare hade antalet krympt till fyra. Under 1900 – talets första decennium avrättades en person.
 
En del hävdar den dag som idag är att hårda straff är nödvändiga för att avhålla folk från att begå brott. Om så verkligen var fallet borde antalet mord ha ökat något enormt i takt med att tillämpningen av det ultimativa straffet minskade som det gjorde under 1800 – talet.
 
Som tur är, inträffade inte detta. Antalet fall av våldsam död per 100 000 invånare har varierat mellan 0,4 och 1,8 sen 1750. Detta tal brukar kallas mordfrekvensen. Lägst var mordfrekvensen under mellankrigstiden samt under och efter andra världskriget (1920-talet till 1950-talet) då den var 0,3 till 0,7. Det senare har ett direkt samband med lägre bruk av alkohol.
 
Samma samband, eller snarare brist på samband, gäller överlag. Hårdare straff har ingen effekt när det gäller att minska förekomsten av grova brott. Tänker på det när jag i dag hör på nyheterna om planerna på att bygga nya och bygga ut fängelser. En dag kommer våra efterkommande med största säkerhet att undra över hur man kunde tro att det skulle gå att komma till rätta med brottsligheten genom att låsa in folk.

Symbolik

Av , , Bli först att kommentera 1
Drar upp rullgardinen i dotterns rum. På sängen ligger Lilla Rosa Nalle, ett av hennes mest älskade kramdjur. Han kom till oss en vinterdag för många år sedan när vi hittade honom i snön ute vid garaget. Han låg där bredvid en utslängd julgran. Våra tjejer tog genast upp honom, upprörda över att han hade blivit behandlad på det sättet.
Han har blivit kvar sedan dess, men är fortfarande ledsen över att någon kastade bort honom och litet ängslig över att det ska hända igen.
Det här är förstås en lek, men man ska vara väl medveten om att det finns gott om rosa nallar i världen, också i mänsklig gestalt. Och just nu så verkar det faktiskt som om majoriteten i Liberalernas partiledning också känner sig så. Man vill in i den, som man upplever det, trygga hamn som den tidigare alliansen utgjorde. Livrädda för att hamna i kylan utanför Riksdagen.
Reaktionen är lätt att förstå, men frågan är hur det ska gå till. Den gruppering som man tänkt sig vara med i måste av allt att döma få stöd av en hamnbuse som avskyr allt det som L står för. Som Åkesson ser det skulle helst allt vad något utifrån kommande heter avvisas, liksom de (som L) som vill ha öppet mot omvärlden.
Ställningstagandet att söka hamn i högerlägret motiveras med att Liberalerna sägs vara ett parti med ”borgerliga” väljare. Hur sådana nu är beskaffade. Alltså måste vi se till att betyga vår lojalitet gentemot högern eftersom det är där väljarna finns.
Jaså?
När man läste filosofi i skolan (det här är längesedan) fick man lära sig att konstruera (mycket) enkel logik. Som satsen att rävar är listiga, Olof Palme är listig, vilket alltså innebär att Olof Palme är en räv.
Denna enkla logik har alltså väglett ställningstagandet inom den liberala ledningen. Som Johan Pehrson uttryckte det, att L i 50 år arbetat för att bryta det socialdemokratiska maktinnehavet. Alltså måste vi fortsätta med det, trots att vi ju har sett hur bra det har gått när man har underkastat sig andra partier för den ”borgerliga” sakens skull.
Det är hög tid att tänka om. För egen del tycker jag att det är på tok att utgå ifrån att de som inte väljer något av partierna S, V eller MP utgör en borgerlig enhet där valet mellan de partier som ingår i den kategorin tydligen kan vara litet hipp som happ, och att det viktiga är att få bort S från makten.
Som varande liberal och verksam under en god del av det nämnda halvseklet, har jag då aldrig definierat varken mig själv eller andra liberaler som ”borgerliga”. Den beteckningen är inget annat än ett fikonlöv som högern använder för att dölja sin konservatism. Väl vetande att den inte är särskilt gångbar bland väljarna.
Så, nej. Det finns inga specifikt borgerliga värderingar. Det finns heller inga givna borgerliga väljare som skulle vara det enda som står till buds för Liberalerna.
När morgonbestyren är avklarade är det dags att göra sig i ordning. Morgondressen, t – shirt och träningsoverallsbyxor, har gjort sitt för dagen. Ser att byxorna, hur bekväma de än är, snart har gjort sitt. Snöret som håller dem uppe håller på att krypa ur sömmen i midjan.
Också här hittar jag symboliken. Väntar man för länge med att skaffa sig nya byxor, riskerar man att det som höll dem uppe plötsligt släpper och att man sedan står där med rumpan bar.
Är det verkligen det vi vill?

Optimism och pessimism

Av , , Bli först att kommentera 1
Valet 1976 var ett segerval. Äntligen hade S- monoliten slagits ur brädet. Den fråga som till stor del fällde avgörandet var kärnkraften. Men den skulle visa sig vara en svårhanterad materia. Utan att jag, som då precis hade inlett min ”karriär” i sammanhanget, fattade det då, blev just den frågan något av en katalysator för den samhällsutveckling vi – faktiskt – kan se följderna av idag med nästan plågsam skärpa.
 
Sex år tidigare hade det hållits det första valet till enkammarriksdagen. 60 – talet hade slutat i triumf för S, och många trodde att partiet och landet skulle se fram emot en ny skördetid under den nye dynamiske partiledaren Olof Palme.
 
Det blev inte riktigt någon sådan framgång. Men Palme kunde bilda sin första regering, stödd av VPK som klarade spärren med hjälp av ”kamrat fyra procent”.
 
70 – talet skulle bli ett decennium av ekonomisk kräftgång när den långvariga högkonjunkturen bröts. Samtidigt fanns ett växande motstånd mot en i mångas ögon alltför brutal samhällsomvandling där folk påstods mer eller mindre tvingas bort från landsbygden och förpassas in i städernas förortsgetton.
 
Kärnkraften blev en symbol för den civilisationskritiken samtidigt som en något yrvaken miljödebatt kom att tillsammans med den allmänna ekonomiska nedgången få hela det politiska klimatet att svänga från optimism till djup pessimism.
 
För liberaler, som av hävd är utvecklingsoptimister, var det ett mindre gynnsamt läge, för att uttrycka det milt. Den civilisationskritiska strömning som striden om kärnkraften medförde, kom att manifestera sig i form av MP: s tillkomst som politisk kraft. Och senare, i och med att den pessimistiska trenden höll i sig, skulle även en företeelse som Åkessons gäng göra sig gällande i svensk politik.
 
Det är i det läget vi befinner oss nu. Och då är frågan hur vi ska hantera det.
 
För egen del anser jag att det är pessimismen vi måste bryta. Både beträffande samhällsutvecklingen i stort och – inte minst – för våra egna möjligheter som politisk kraft. Tyvärr verkar det som om pessimismen är den hållning som omfattas av majoriteten i partiledningen.

Nutid och dåtid

Av , , Bli först att kommentera 0
Septemberkvällen var fin. Sensommarväder. Vi samlades i partilokalen på Kungsgatan här i Umeå för valvaka. Vi hade slitit rejält i valrörelsen. Själv hade jag rentav gjutit mitt blod för partiet då det hänt en olycka med en yxa när vi skulle snickra affischtavlor. Sent skulle jag glömma hur det rann blod nerför partiledarens fagra nuna när bandaget hade gått upp när jag skulle banka ner den spetsade brädan i marken.
 
Men, det var det värt. Den så hett åtrådda valsegern kom och det skulle ÄNTLIGEN bli maktskifte. Det jublades i partilokalen den kvällen. När vi gick hem mötte vi några motståndare som vi hade tampats med i debatterna. Deras tomma blickar var talande. Talesättet att skadeglädje är den enda sanna glädjen, besannades den kvällen.
 
Året var 1976. För första gången på 44 år hade sossarna förpassats i opposition. Det som Marita Ulvskog hade känt som en statskupp, hade verkligen skett till sist. Äntligen hade den till synes orubbliga maktkolossen välts omkull.
 
Tittar man närmare på historien visar det sig dock att det som verkade som ett ständigt övertag för S inte var fullt så överlägset ändå. Flera gånger hade man räddats av en majoritet i första kammaren, så länge den fanns kvar, och genom en ganska långvarig koalition med bondeförbundet, sedermera centern. Väljarkåren var under hela efterkrigstiden uppdelad i två ganska så jämnstora block. Skillnaden var förstås att S var så stora så att de kunde utgöra ett eget regeringsalternativ större delen av tiden.
 
Sedan dess har det runnit mycket vatten under broarna i Umeälven, men givetvis är strävan efter maktväxling kvar i det läge som motståndarna sitter vid makten. Det gäller inte minst här i kommunen och regionen där det som på 70 – talet kallades det röda universitetet har försett partier som S, V och MP med åtskilliga politiker och röster. Det märks inte minst i regionen där de nämnda partierna styr period efter period trots sällan skådad inkompetens.
 
Trots det är läget ett annat nu än 1976. S har inte längre några möjligheter att forma en enpartiregering. Det är trots all skillnad mellan att ha 25 och 45 procent av rösterna. Det måste inte minst Liberalerna inse och agera därefter.
 
Men tyvärr verkar inte den nuvarande partiledningen riktigt fatta det. Istället verkar man vara inställd på att välta Löfven ur sadeln till snart sagt varje pris.
 
Den 10 mars 1974 påträffades en japansk soldat på Filippinerna. Han trodde att andra världskriget pågick fortfarande. Kejsaren fick ta honom ur villfarelsen och beordra honom att ge upp.
 
Liberalernas partiledning tycks också tro att vi befinner oss på 70 – talet och att vi ska satsa allt på att välta kolo(s)ssen överhända. Vem tar dem ur den villfarelsen?

Höga vågor

Av , , Bli först att kommentera 2
Diskussionens vågor beträffande liberalernas vägval fortsätter att vara höga. Det har också efterlysts mer av framåtsyftande och eftertänksamma inlägg. Om det här kvalar in i det sammanhanget, får väl andra bedöma. Men här kommer i varje fall ett försök.
Som jag ser saken, handlar det inte enbart om vilken väg vi tar utan också hur vi väljer att ta oss fram. Om det nu skulle vara som så att vår möjlighet till framgång ligger i att söka röster högerut, hur ska det gå till?
Det sätt som den nuvarande partiledningen ägnar sig åt, att totalt anpassa sig till högeragendan, lär inte vara någon framkomlig väg. Om så vore fallet, borde det ha gjort åtminstone något avtryck i opinionen.
Så istället för att direkt hoppa på tåget så snart Kristersson kommer med idéer om vaccinshopping eller att hantera klimatförändringarna genom kärnkraft i form av någon typ av Friggebodsreaktorer, (båda sakerna dessutom helt verklighetsfrämmande) bör man, om det nu är från de mer anständiga delarna av högerblocket väljarna finns att hitta, använda sig av en helt annan taktik.
Faktum är nämligen att om det är några som har övergett tanken på en allians mellan en anständig konservatism och liberalism, är det M och KD. Kristerssons tal om att företräda något slags ”liberalkonservatism” klingar lika falskt som en målbrottsstämma i kyrkokören.
Någon slags syntes mellan liberalism och konservatism existerar helt enkelt inte. Lika litet som det finns någon definierad ”borgerlighet”. Det finns socialistiska partier (S och V). Det finns liberala partier som L, konservativa partier som M och KD (som kom till som en utbrytning ur högerpartiet) och det finns partier som baserar sig på olika typer av idéströmningar från det som brukar kallas romantiken. Hit hör både MP och SD, även om de representerar helt olika delar av dessa strömningar. Beröringspunkter finns dock. Det är ingen slump att dessa båda partier har varit och i ett fall fortfarande är EU – motståndare.
Den kraftiga rörelsen åt höger inom konservatismen, har, som jag ser det, lämnat ett utrymme för liberaler att ta vara på. Men då måste man markera mot denna rörelse istället för att anpassa sig till den.
Det gör vi genom att framförallt visa på hur högergiren hotar friheten och i slutändan demokratin. Vi kan se hur rörelsefriheten har inskränkts under den nu pågående pandemin. Risken finns att detta bara är början. Det öppna samhälle som liberaler har varit med om att forma och som vi kan känna berättigad stolthet över, hotas av nationalistiska och auktoritära krafter som vill isolera och likrikta samhället.
Den 9 mars 1862 möttes USS Monitor (konstruerad av den svenskättade uppfinnaren John Ericsson) och CSS Virginia ett sjöslag under det amerikanska inbördeskriget. Kriget vanns av Nordsidan som till sist övervann försöket från Sydstaterna att bevara en föråldrad samhällstyp.
Något liknande kan vi sägas få uppleva nu. Nationalpopulismen försöker blåsa liv i en samhällsmodell som sedan länge passerat bäst före – datum. Det kan knappast vara en liberal uppgift att tillhandahålla en blåsbälg för det ändamålet.

En läckande skuta

Av , , Bli först att kommentera 1
Vid ett besök hos några vänner i Helsingfors, kom vi att besöka en ortodox kyrka, där det just då pågick en vigsel. Bakom brudparet stod två personer och höll upp två kronor (inte mynt, alltså) över huvudena på brud och brudgum.
Tänker på detta efter de senaste dagarnas halsbrytande krumbukter där den nuvarande liberala(?) partiledningen vill driva igenom och bekräfta högergiren rakt in i det mörkblå lägret. Där står alltså partiledaren och håller två kronor över högerledarnas skallar samtidigt som Åkesson sitter nere i sakristian och flinar.
Varför sker då detta? Utan tvekan därför att man tror att det ska lyfta partiet i opinionen med hjälp av litet välvilliga stödröster från högerhåll.
Däri ligger det verkliga och kanske fatala misstaget. För den som tror att vi som parti har något att vinna på knäfalla för högern och sedan ansluta oss till Kristerssons gäng, har inte tagit del av hur det har sett ut alltsedan 1970 när enkammarriksdagen valdes för första gången.
I stort sett har Folkpartiet/Liberalerna nått framgångar endast när det har gått dåligt för högern. 1970 gick det bra eftersom högern genomgick ett slags identitetskris när Holmberg sparkades och ersattes av Bohman. 1973 gick det uselt eftersom Folkpartiet agerade samarbetsingenjör och underordnade sig en samling med M och C i syfte att få till stånd ett maktskifte.
1985 gick det bra, eftersom M under Adelsohn försökte sig på att lansera ett systemskifte, något väljarna tydligen inte ville ha. Vi fick Westerbergseffekten och en stor valframgång för Folkpartiet.
Sedan gick det galet när vi underordnade oss M i något som då kallades Ny Start för Sverige (känns det igen?). FP förlorade en fjärdedel av väljarna valet 1991.
2002 fick vi uppleva en framgång. En del tror att det var språkkravet för att bli svensk medborgare som gick hem, men den viktigaste faktorn var även här att det gick dåligt för M. Ett ogenomtänkt förslag om sänkta skatter blev ett tacksamt mål för S kanonader och till det kom också Uppdrag gransknings avslöjande av främlingsfientliga uttalanden i högerns valstugor. De lät ungefär som Åkesson brukar låta i dagsläget.
Och hur har det gått sedan dess? För varje val, då man troget hållit fast vid tanken på en allians med M, KD och C, har det bara gått sämre. En del tror att kräftgången i opinionen vi nu kan se, beror på JA, men det är inte så enkelt. Vi har inte utnyttjat de framgångar JA har gett partiet för att bygga bilden av vad vi vill. Tvärtom har man från den nuvarande partiledningen tydligt visat att man vill bort från det. Det har, som synes, inte fått opinionssiffrorna att höja sig så mycket som en tiondels procenenhet.
Och där är vi nu. För att göra det hela än värre, har partiledningen alltså nu sagt sig vilja kapa trossarna till det samarbete JA har gett. Sedan vill man ge sig iväg i en läckande skuta med en vilt grälande besättning ombord för att, som man hoppas, kunna lägga till i högerhamnen där man ska kunna täta skutan med brunsvart beck.
Men vem har sagt att vi är välkomna där? Där lurar Åkesson i vassen och hotar att torpedera allt som har det minsta att göra med den för honom så förhatliga liberalismen.
Vi firar i dagarna att det har gått hundra år sedan kvinnorna i Sverige fick rätten att rösta. Ska det verkligen bli som så att vi får uppleva hur vi ett sekel efter denna liberala seger får se hur det liberala partiet, ironiskt nog lett av en kvinna med invandrarbakgrund, går i kvav efter att ha sänkts av just sådana krafter som liberaler bekämpat i över hundra år?
Den 8 mars är det inte bara de internationella kvinnodagen. Det var också den dagen 1844 som Oscar I övertog tronen sedan Karl XIV Johan hade avlidit. Napoleons gamle marskalk ansåg dock sonen vara alltför frisinnad(!) och hade därför inte velat att han skulle ha något inflytande över rikets styrelse, men nu var han borta och Oscar tillträdde.
Han inledde sin tid som kung med en för tiden liberal agenda, men blev med tiden, inte minst efter 1848 års omvälvningar, som tydligen skrämde kungahuset, minst sagt konservativ.
Påminner det här inte en hel del om svensk politik i allmänhet och inom Liberalerna i synnerhet just nu?

Norgehistoria 2

Av , , Bli först att kommentera 1
Stilleståndet i Ulm skrevs under den 4 mars 1647 mellan Frankrike, Sverige och Bayern. På den tiden, 30 – åriga kriget, var Sverige i Tyskland för att kriga. Om man ska se det som helhet, gick det bra för Sverige. Och drygt ett decennium senare berövade vi Danmark 40 procent av dess territorium. Carl X Gustaf misslyckades dock med målet att erövra hela Danmark och göra Norden till ett rike.
 
Just nu är Sverige i skid – VM nere på kontinenten för att kriga, och det har gått bra, men i dag blev det ett nederlag. Norge vann – igen.
 
Kanske skulle vi ta upp den där tråden från 1660 och från 1718 och erövra Norge ändå?

Norgehistoria

Av , , Bli först att kommentera 2
Herrlopp i skid – VM. Fanns väl inga större förhoppningar, och det blev faktiskt än värre. Norska mästerskapen igen. Suck!
 
Den 3 mars 1538 gifte sig Svante Sture den yngre med Märta Eriksdotter Leijonhufvud, med vilken han med tiden får femton barn. på den tiden var Norge sedan länge danskt, förenat med Danmark i en union. 1814 skulle Sverige ta över och så förblev det till 1905.
 
Eländes elände! Vi skulle aldrig ha släppt dem 1905. Då hade vi haft både olja och fler skidmedaljer.
Presentation
MatsNilsson Namn: Mats Nilsson
Ålder: Född 54
Bor: Böleäng
Gör: Aktiv i Liberalerna
Bloggar om: Politik, i synnerhet liberal politik
Senaste inläggen
Senaste kommentarerna
Sök
Kategorier
Arkiv
RSS Nytt från vk.se