Nervkrig
Regeringskris hotar. Men det återstår ännu att se vem eller vilka som har de starkaste nerverna i det nervkrig som just nu pågår på högsta nivå.
Det behövs ingen djupare analytisk förmåga för att inse att den som är utsatt för den hårdaste pressen i det här läget inte är vare sig Löfven eller Kristersson utan kommunistledare Dadgostar. Det är ju tydligt nog att hon är utsatt för mycket hårda påtryckningar i partiet. Nu när man tror sig ha hittat en fråga som man kan hänga upp en valrörelse på. Nu ska man visa att kommunistpartiet inte är någon dörrmatta minsann!
Det tidigare försöket med arbetsrätten misslyckades i och med att fackförbundet Kommunal accepterade den modell som hade förhandlats fram. Då gick det förstås inte att driva igenom någon misstroendeomröstning. Att i en valrörelse i ett extraval försöka förklara för väljarna varför partiet går emot något som Kommunal ställt upp på, hade förstås varit omöjligt.
Brasklapparna syns dock redan. Bland det första Dadgostar yttrade var att det inte var en lätt sak att lägga fram. Och det är ju ovedersägligen sant. Att kasta ut landet i en regeringskris under den pandemi som – faktiskt – fortfarande pågår, ter sig rent destruktivt. Till råga på allt tillsammans med det högerblock som kommunisterna rimligen ogillar både högt och rent. Kravet på att bjuda in Hyresgästföreningen till förhandlingar ska förstås ses i samma ljus.
För nämnda högerblock med Kristersson i spetsen, kan det däremot vid första anblicken se ut som mums för Måns. Men det kan likafullt ändå straffa sig i slutändan. Och det vet man givetvis om. Att Åkesson inte har några betänkligheter är däremot givetvis bara vad man kunde vänta.
En kris innebär inte bara problem utan också möjligheter. Churchill ska på sin tid ha sagt att man aldrig ska låta en god kris gå till spillo. Om det skulle gå dithän att regeringen avgår och utlyser nyval finns här en chans för inte minst L att bryta sig ur den högerbur man själva har satt sig i.
Det är i det läget ingen svårighet att motivera att man rimligen inte kan ingå i ett regeringssamarbete med partier som ställer på ytterkantspartiernas destruktiva beteende. Till råga på allt på grund av behandlingen av en sakfråga, fri hyressättning, där man ju faktiskt är överens i sak med C och L. Till det kan ju läggas att det inte ens finns ett färdigt förslag än.
Kommer det att bli så? Det troliga är att åtminstone Sabuni och hennes lilla hov har bundit sig så hårt för Kristersson som statsminister att man inte ens i ett sådant läge är beredda att backa. Och då finns rimligen bara en sak att göra och det är att de inom partiet som inte är intresserade av att se hur det liberala partiet begår ett politiskt självmord, ser till att Sabuni avgår precis som regeringen.
Frågan är dock om inte kommunisterna underskattar Löfven och S. För säga vad man vill om partiet, de har aldrig tvekat att hålla kommunisterna kort när så har krävts. Någon sentimentalitet brukar inte besvära S när det gäller makten. Om de finner att dörrmattan är utsliten, kan de mycket väl slänga ut den.
Namn: Mats Nilsson 
Senaste kommentarerna