Stolthet och rädsla
Just nu präglas den politiska debatten av rädsla. Förtjänstfullt beskriven av Andreas Westerberg i en krönika i tidningen NU. Det gäller inte minst Liberalerna där åtminstone partiledningen i dagsläget mer eller mindre skräckslaget klamrar sig fast vid föreställningen om partiets givna position som släpjolle till en alltmer aggressiv höger.
Just den här ängslan, för att inte säga feghet, har alltför ofta hämmat det liberala budskapet. Den liberala styrkan i att alltid utgå från verkligheten som den ser ut snarare än att hemfalla åt önsketänkande, har gång efter annan tappat sin kraft just genom rädslan som dykt upp när verkligheten verkat för svår att hantera. Det har gällt allt från miljö och energi till flyktingpolitik.
Just i dagsläget är det dock värre än på mycket länge. Och det beror på att det kommit in ytterligare en faktor med i bilden. Och den kan också stavas med ett ord: stolthet. Eller rättare sagt förlorad stolthet.
För min del har det alltid varit förknippat med stolthet att tillhöra det liberala lägret. Att vara en del av uppdraget att vidga och säkra friheten. Både här och i världen i stort. Att tro på en framtid för frihet och rättvisa, det har varit en källa till glädje när det har gått bra och en tröst i bedrövelsen i tider av motgång.
Så varför verkar den stoltheten nu vara borta? Svaret på den frågan finns, som jag ser det, att söka bland våra politiska motståndare.
När jag tog mina första stapplande steg i politiken, dominerades de av Socialdemokraterna. De var den mer eller mindre allsmäktiga monoliten som det gällde att försöka välta ur sadeln. Deras företrädare var ofta nog stolta (för att inte säga malliga) över den maktposition man hade lyckats placera sig i. Ideologin, alltså socialismen, lärde dem ju också att den egna rörelsens seger var av historien given.
Den stoltheten och tron föll med Berlinmuren, även om det skulle dröja ett tag innan vidden av omvälvningen som skedde i skarven mellan 80 – och 90 – talet stod klar. Socialismen visade sig vara en politikens återvändsgränd och inte en självklar del av den framstegsoptimism som socialdemokraterna delat och delar med liberaler.
Optimismen har idag bytts ut mot den djupaste pessimism. Något som passar högern betydligt bättre än den vänster som liberalismen – faktiskt – är en del av. Hur ogärna Sabuni och hennes lilla hov verkar försöka bortse från den saken.
Men då går det som det går också. Dagens opinionssiffror visar tydligt hur det går när både stolthet och saklighet överges.
Namn: Mats Nilsson 
Senaste kommentarerna