Nej, det här är ingen framtida skildring av människans framfart på vår planet. Faktum är att det här hände för 3,6 miljarder år sedan. Cyanobakterier hade utvecklat den process som vi kallat fotosyntes och kunde på så sätt omvandla solstrålningen till socker. Som biprodukt släpptes syre ut. Något som var dödligt giftigt för de flesta organismer som då levde sitt liv i urhavet.

Och det räckte inte med det. På den tiden bestod jordens atmosfär till stor del av kväve och metan. Den sistnämnda är en mycket effektiv växthusgas och höll jorden varm. Nu reagerade metanet med syre och resultatet blev koldioxid och vatten. Också de är växthusgaser, men långt mindre verkningsfulla.

Resultatet blev ett temperaturfall som medförde att i stort sett hela planeten blev till en isboll. Istiden varade i 300 miljoner år innan jorden långsamt tinade upp igen. Meteoritnedslag lär ha hjälpt till i den processen.

Att syre tillfördes atmosfären var alltså det som banade väg för komplicerade organismer, sådana som människan. Men det höll alltså på att sluta med att livet på den relativt unga planeten jorden aldrig hade kommit särskilt långt, ja kanske rentav gått under helt.

Nya istider och annat skulle komma. Meteoritnedslag skulle också påverka livet, som när dinosaurierna gick under. Klimatet på jorden har, med andra ord, aldrig varit särskilt stabilt. Den tid vi lever i nu är faktiskt något av ett undantag i historien. Och vi bör nog se till att göra vad vi kan för att vidmakthålla den situationen så långt det är möjligt.