En politisk energikälla
I början av 90 – talet satt jag som ersättare i Umeå energis styrelse. Vid ett sammanträde fick vi en dragning om att det nu stod fritt för den enskilde att sluta avtal med vilken leverantör av el denne fann för gott. Marknaden hade avreglerats. Som boende i Umeå var man inte längre hänvisad till Umeå energi.
En av sossarnas ledamöter verkade nästan förskräckt. Hur skulle det gå med den demokratiska kontrollen? Och hur skulle en elproducent någonstans på annat håll kunna leverera ström hit?
Det var inte utan att man log litet i mjugg. Minns att Bosse Hellberg, som satt som ordinarie ledamot för vårt parti, menade att det var ett missförstånd att tro att man skickade elektroner från ett ställe till ett annat på det sättet. Det handlade helt enkelt om att producenten förband sig att upprätthålla en viss spänning på nätet.
Och kontrollen då? Ja, den hade man helt enkelt överlåtit åt marknaden att sköta.
Erinrar mig detta när jag studerar debatten om energiförsörjning och elpriser som den ser ut just nu. Missförstånden är många. Likadant är det med försöken att göra politiska poänger på dessa.
Det mest framträdande exemplet är det nygamla svärmandet för kärnkraft. Som ett eko från debatten på 70 – talet hotas det från en del håll i smått hysteriska ordalag om vilka hemskheter som kommer att följa om inte de gamla radioaktiva lådor som just nu är i bruk ersätts av nya.
På den tiden handlade det om att vi riskerade att hamna i händerna på de otrevliga arabiska regimer som ju satt på oljereserverna och att vi skulle kunna sluta frysandes i mörker om inte kärnkraften fick byggas ut enligt plan.
Idag handlar det mer om vad de fossila bränslena för med sig i form av utsläpp som leder till klimatförändringar. Passande nog negligeras man alla insikter om de värmeutsläpp som kärnkraften ger upphov till. Värme som medför ökad halt av vattenånga. En gas som är många gånger mer betydelsefull som växthusgas än koldioxiden.
Mot den bakgrunden finns skäl att ställa frågan varför debatten ser ut som den gör. Det grundläggande skälet torde vara att kärnkraftens karaktär utgör en till synes oemotståndlig lockelse på en del politiker, egentligen oavsett ideologisk övertygelse.
Kärnkraft är en alltigenom politisk energikälla. Ingen sådan skulle någonsin ha tagits i bruk utan politiska beslut. Känslan att ha en sådan företeelse att bestämma över, något som märks när det talas om ”planerbar kraft”, är tydligen svår att stå emot.
I grunden är det förstås begripligt. Alltsedan vi klev ner ur träden i Afrika och inledde vår erövring av planeten har människan försökt inrätta tillvaron så att den skulle bli så trygg och förutsägbar som möjligt.
Men kärnkraften är inte någon bra idé, ens med ett sådant synsätt. Tvärtom handlar det om krafter som inte låter sig kontrolleras alls om man se saken på annat än mycket kort sikt.
För vårt eget vidkommande vågar jag hävda att allt tal om att försöka få en renässans för kärnkraft till stånd är ungefär lika fåfängt som att sträva efter att återgå till att enbart använda kontanter vid inköp.
Namn: Mats Nilsson 
Senaste kommentarerna