Nu och då
Den 23 mars 1980 hölls folkomröstning om kärnkraften. På Linje 2: s valsedel, som var den som samlade flest röster, stod det att läsa:
”För att bland annat minska oljeberoendet och i avvaktan på att förnybara energikällor blir tillgängliga används högst de 12 kärnkraftsreaktorer som i dag är i drift, färdiga eller under arbete. Ingen ytterligare kärnkraftsutbyggnad skall förekomma. Säkerhetssynpunkter blir avgörande för den ordning i vilken reaktorerna tas ur drift.”
Linje 2 stöddes av Folkpartiet och Socialdemokraterna. Till saken hör också att Linje 1, som fick stöd av Moderaterna, hade exakt samma formulering på sin valsedel. Linje 1 och 2 fick sammanlagt 58 procent av rösterna. Linje 3 ville avveckla kärnkraften ännu snabbare, men slutsatsen blir ändå att alla var rörande överens om att kärnkraften skulle bli en parentes.
Det här var kulmen på en tio år lång dragkamp om kärnkraften. Det hade börjat med beslutet 1971 om kärnkraftens utbyggnad. S och M ville ha 13 reaktorer. FP tyckte att det fick räcka med de 11 som det dittills beslutade programmet omfattade. C och VPK ville sätta stopp efter de som redan var i drift.
Så kom den så kallade oljekrisen. De oljeproducerande arabstaterna vred om kranarna efter nederlaget i oktoberkriget 1973 mot Israel. Följden blev ransonering av både el och olja. I debatten som skulle prägla resten av decenniet, framställdes kärnkraftens utbyggnad som när nog livsviktig för att vi inte skulle behöva frysa i mörker.
Sedan dess har mycket vatten runnit genom kraftverkens turbiner. Mycket av det som då förutspåddes kom på skam. Det mesta, faktiskt. Inte minst så överskattades det grovt hur mycket energi som ansågs behövas för att upprätthålla svensk ekonomi.
Mönstret känns synnerligen bekant när man tar del av dagens debatt om energiförsörjningen. Då som nu hotas det med undergång om inte kärnkraften får drivas vidare och helst byggas ut. Då var det strypt oljetillförsel, som hade resulterat i att oljepriset blev mer än tio gånger dyrare, nu är det rysk gas som inte bara används som politiskt vapen utan också rusat uppåt i pris. Det finns bara en sak att göra, enligt de (radio)aktiva debattörerna.
Deras föregångare sa ungefär samma sak 1980. Fick man bara som man ville skulle omställningen till nya energikällor säkerställas. Det talades vitt och brett om att de nya energikällorna kanske var miljövänliga men inte pålitliga än så länge. Kärnkraften var, däremot, stabil och säker.
Inget av detta visade sig vara riktigt. Två ord räcker: Tjernobyl och Fukushima. Så då blir frågan: om de radioaktiva haft fel hela tiden, varför ska man tro på dem nu?
Namn: Mats Nilsson 
Senaste kommentarerna