Så är då den sista sommarmånaden inledd. Den nu gångna julimånaden bjöd på både trevliga och mindre trevliga upplevelser. För att börja något mindre trevligt, inleddes det redan i början av april.

Det hade snöat under natten. Nå, inget att hetsa upp sig över. Ut och hämta tidningen. På vägen tillbaka kom tillvaron bokstavligen på glid. En isfläck under snön fick en annan stackare på fall. I fallet slog jag i mitt redan mindre väl fungerande knä.

Aj. Ont gjorde det. Nå, jag tog mig in men befarande att jag skadat mig ordentligt. Så var det till all lycka inte, men knäet var stelt och rejält svullet. Rörlighetsträning fick inledas. Den var i och för sig effektiv, men ännu när sommaren kom på allvar och det var dags för semester, kände jag av knäet.

Men så slog det till igen. Under vår vistelse i Sundsvall för att hälsa på dottern, hade knäet en morgon gått helt i baklås. Igen. Varje steg var en smärtsam upplevelse. Bara att ta upp rörlighetsträningen från början. Igen.

Det går väl framåt, men ack så sakta. I dubbel bemärkelse. Kryckorna, som till all lycka fanns kvar sedan min senaste olycka, är ovärderliga.

Tänker på det när jag tar del av nyhetsinslaget om tjejen som efter att ha fått ett ben amputerat i barndomen till följd av skelettcancer, nekats P – tillstånd av Umeå kommun.

Det gjorde åtminstone mig rasande. Jag vet ju efterhand en del om hur besvärligt det är med att ”krycka” sig fram. Och hur ska det då inte vara i hennes situation? Här finns sannerligen skäl till att agera!

Den 1 augusti 1798 tillintetgjorde britterna under amiral Nelson den franska flottan i slaget vid Nilen. Denne enarmade sjökrigare har gått till historien som en av de främsta amiraler som skådats på haven. Och tydligen också på floder i just detta fall.

Att vara utan ett ben eller en arm är givetvis ett enormt funktionshinder, men går kanske ändå att övervinna. Om omgivningen inte lägger ytterligare hinder i vägen.