Det var den här dagen. Den 29 augusti. Året var 1986. Det började närma sig mitt på dagen efter en tämligen speciell natt. Först syntes en liten hårtuss. Sedan hjässan och så sa det ”plopp”. Barnmorskans ord: ”Gratulerar” , drunknade nästan när Julia gav prov på att lungorna fungerade som de skulle.

I helgen som gick firades födelsedagen. Kunde inte låta bli att reflektera över allt som hänt. Det här var året då Sveriges statsminister Olof Palme blev skjuten en kylig vårnatt i Stockholm. Det hindrade inte att sossarna satt som i orubbat efter valet två år senare. Trots att jag och andra gjorde heroiska (nåja) insatser för att ändra på den saken.

En sak hände dock, och det var Miljöpartiets inträde i Riksdagen. Något som förebådade den utveckling som omsider skulle innebära att vi nu har åtta partier i parlamentet och att styrkeförhållandena i stort ser annorlunda ut.

Ett år efter nämnda val föll Berlinmuren. Det som hade verkat som något av politikens motsvarighet till istiden, hade smält likt en snögubbe i april. Sedan gick det fort. Östblocket upplöstes, även om Putin just nu gör sitt sämsta för att återskapa något av det. Något som är dömt att misslyckas.

Sverige är inte längre det där landet lagom som påstods befinna sig mellan och på något sätt över stormaktsstriderna. Sedan länge är vi med i EU och snart också Nato.

Världen som den såg ut när Julia kom till världen finns inte längre. Och själv är både hon och hennes generation i full färd med att delta i utformningen av samhället. På samma sätt som man själv kände det de där åren under hennes och lillasysters barndom.

Hur det lyckades? Det får andra bedöma. Men jag kan ändå inte låta bi att tänka att jag och min livskamrat nog ändå kunde ge dem en någotsånär stadig grund att stå på när de tar avstamp mot nya höjder.