Läser att Åkessons gäng vill ha kontanterna kvar. Ter sig ungefär lika framåtblickande som att slå ett slag för gåspennan bevarande i händelse av att datorn krånglar.

Den danska belägringen blev till sist omöjlig att uthärda. Den 3 augusti 1611 intog danskarna Kalmar slott. Kalmarkriget, som avslutades först med freden i Knäred 1613 blev åtminstone delvis en dansk framgång.

Men det var, skulle det visa sig, sista gången man hade en sådan framgång. Inte fullt att halvsekel senare hade man mist 40 procent av riket till Sverige som nu blivit Nordens obestridda stormakt. Och inte gick det bättre sedan när man på 1800 – talet förlorade Norge, också det till Sverige, och delar av Sönderjylland till Preussen.

Danmark var – och är – ett litet land alltsedan dess. Och kanske är det just det som gör att de nu verkar ha hemfallit till något slags förvridet etniskt tänkande för att bevara ”danska värden”.

Hur dessa ser ut, ja det är något man kan fråga sig. I den mån sådana finns, borde de väl inte diktera etnisk rensning i olika bostadsområden. Men det är tyvärr precis vad som föreslås. Man skäms över att ha danskt påbrå.

Idag nås vi av nyheten att Al Kaidas ledare är död efter en drönarattack av USA. Samma datum, den 2 augusti, 1980 begicks ett av historiens värre terrordåd i Bologna i Italien.

En bomb på järnvägsstationen dödade och skadade hundratals människor. Dådet utfördes av fascister kopplade till den mystiska logen P 2. En obskyr församling där också populisten Silvio Berlusconi varit med.

Det som slog mig när jag tog del av alt detta var åldern på de inblandade. Al Kaidaledaren var 71 och en som faktiskt helt nyligen dömdes för delaktighet i terrordådet i Bologna var en yrkesmördare på 69 år.

Dessa två figurer är ungefär i samma ålder som jag själv, bara några år äldre. Alltså uppvuxna och formade av det 60 – tal som en del (läs: Åkesson) tycks se i ett nostalgiskt skimmer. Ett decennium som i efterhand ses som en tid av framgång och samtidigt stabilitet.

Så var det förstås inte. det var en tid av vätebombsprov och ett decennium där faran för ett stort kärnvapenkrig nog aldrig varit så stor, i samband med Kubakrisen 1962.

Var tid har sina kriser, den 2 augusti 1990 invaderade Saddam Husseins Irak Kuwait. Gulfkriget var ett faktum. Det förgångna upprepas kanske inte, men har ofta nog efterverkningar långt in i framtiden.

Så är då den sista sommarmånaden inledd. Den nu gångna julimånaden bjöd på både trevliga och mindre trevliga upplevelser. För att börja något mindre trevligt, inleddes det redan i början av april.

Det hade snöat under natten. Nå, inget att hetsa upp sig över. Ut och hämta tidningen. På vägen tillbaka kom tillvaron bokstavligen på glid. En isfläck under snön fick en annan stackare på fall. I fallet slog jag i mitt redan mindre väl fungerande knä.

Aj. Ont gjorde det. Nå, jag tog mig in men befarande att jag skadat mig ordentligt. Så var det till all lycka inte, men knäet var stelt och rejält svullet. Rörlighetsträning fick inledas. Den var i och för sig effektiv, men ännu när sommaren kom på allvar och det var dags för semester, kände jag av knäet.

Men så slog det till igen. Under vår vistelse i Sundsvall för att hälsa på dottern, hade knäet en morgon gått helt i baklås. Igen. Varje steg var en smärtsam upplevelse. Bara att ta upp rörlighetsträningen från början. Igen.

Det går väl framåt, men ack så sakta. I dubbel bemärkelse. Kryckorna, som till all lycka fanns kvar sedan min senaste olycka, är ovärderliga.

Tänker på det när jag tar del av nyhetsinslaget om tjejen som efter att ha fått ett ben amputerat i barndomen till följd av skelettcancer, nekats P – tillstånd av Umeå kommun.

Det gjorde åtminstone mig rasande. Jag vet ju efterhand en del om hur besvärligt det är med att ”krycka” sig fram. Och hur ska det då inte vara i hennes situation? Här finns sannerligen skäl till att agera!

Den 1 augusti 1798 tillintetgjorde britterna under amiral Nelson den franska flottan i slaget vid Nilen. Denne enarmade sjökrigare har gått till historien som en av de främsta amiraler som skådats på haven. Och tydligen också på floder i just detta fall.

Att vara utan ett ben eller en arm är givetvis ett enormt funktionshinder, men går kanske ändå att övervinna. Om omgivningen inte lägger ytterligare hinder i vägen.