Elizabeth av Storbritannien är borta. En institution har gått ur tiden. En representant för en svunnen tid. Hur mycket som den nya premiärministern Liz Truss försöker få det till att drottningen var den grund som det moderna Storbritannien byggdes på.

Som republikan tycker jag ju inte att man kan se något ”modernt” i ärftliga kungadömen. Särskilt inte när de omges av ceremonier som på många sätt ter sig fullkomligt uråldriga.

Anhängarna av monarki vill ofta se dem som något slags stabiliserande del av samhället. Men det får man inte intryck av när man tittar på historien. Sant är att den brittiska monarkin stod upp mot Nazityskland 1939, men man fasar vid blotta tanken på att det hade varit Edvard VIII som varit kung och inte Elizabeths far, George VI.

Edvard valde, som bekant, ett liv med en frånskild amerikanska, Wallis Simpson, istället för tronen. Det kan man sympatisera med, och samtidigt tacka försynen för just den saken med tanke på ex – kungens tydliga svärmeri för Hitler och nazismen.

Ett av offren för Hitlerregimen var vårt grannland Norge. Efter befrielsen avrättades Vidkun Quisling den 10 september 1945. Kanske något att tänka på för de nationalister som nu försöker väcka liv i diverse destruktiva instinkter.