Liberalernas tidigare partiledare Jan Björklund yttrade på sin tid att det bara var två problem med rysk gas. Att den var gas och att den var rysk. Han och partiet var också kritiska till den blåögda syn på försvaret som då omfattade alla andra partier, från höger till vänster.

Ändå var det nog få, om ens någon, som kunde föreställa sig hur utvecklingen skulle ta oss dit vi är idag. Gasen visade sig vara ett gigantiskt problem. Både när den flödar och när den inte gör det. Krigshandlingar, för det måste man nog se dem som, närmar sig obevekligen våra egna gränser samtidigt som tröskeln för att använda kärnvapen verkar ha sänkts ordentligt.

Borde då inte alla de här hoten och larmsignalerna fått de ledande(?) politikerna i vårt land att verkligen reagera? Jo, sannerligen. Har så skett? Nej, inte alls. Kristersson går på med en smal regering som till råga på allt ska få stöd av en av Putins allierade i svensk politik. Jo, för så är det. Åkessons gäng har inte bara svårt att välja mellan Biden och Putin. De har i själva verket valt Putin.

Socialdemokraterna är inte mycket bättre. Visst, man har reagerat med att höja beredskapen, men är hela tiden noga med att det inte finns några hot mot Sverige.

Jaså?

Hur kan man vara så säker på det? Vem som än ligger bakom sprängningen av gasledningen, kommer ryssarna att utnyttja det för att flytta fram sina militära positioner i Östersjöområdet. Putin må vara fullt upptagen i Ukraina, men den ryska flottan är fortfarande tillgänglig.

Den 27 september 1940 ingick Nazityskland, det fascistiska Italien och det minst lika obehagliga Japan en tremaktspakt. Kriget, som dittills hade förts i Europa och i någon mån i Afrika, utvecklades till ett världskrig.

I Sverige hade vi då en samlingsregering där alla ingick utom kommunisterna. Är det någon gång som vi borde haft en samlingsregering sedan dess, så är det nu. Men partierna verkar idag inte ens vara kapabla att samla sig själva.