Elizabeth av Storbritannien är borta. En institution har gått ur tiden. En representant för en svunnen tid. Hur mycket som den nya premiärministern Liz Truss försöker få det till att drottningen var den grund som det moderna Storbritannien byggdes på.

Som republikan tycker jag ju inte att man kan se något ”modernt” i ärftliga kungadömen. Särskilt inte när de omges av ceremonier som på många sätt ter sig fullkomligt uråldriga.

Anhängarna av monarki vill ofta se dem som något slags stabiliserande del av samhället. Men det får man inte intryck av när man tittar på historien. Sant är att den brittiska monarkin stod upp mot Nazityskland 1939, men man fasar vid blotta tanken på att det hade varit Edvard VIII som varit kung och inte Elizabeths far, George VI.

Edvard valde, som bekant, ett liv med en frånskild amerikanska, Wallis Simpson, istället för tronen. Det kan man sympatisera med, och samtidigt tacka försynen för just den saken med tanke på ex – kungens tydliga svärmeri för Hitler och nazismen.

Ett av offren för Hitlerregimen var vårt grannland Norge. Efter befrielsen avrättades Vidkun Quisling den 10 september 1945. Kanske något att tänka på för de nationalister som nu försöker väcka liv i diverse destruktiva instinkter.

Den 6 september 1581 erövrade svenskarna Narva från ryssarna. Några århundrade senare var också Narva på tapeten. Just där gick det ju bra, men sedan gick det inte fullt så bra.

Ukraina fanns med i bilden på den tiden. Sverige under Kale dussin lierade sig med en del folk just i det området. Men det hjälpte som bekant inte i det långa loppet.

Just idag är det återigen Ukraina som står i fokus. Och precis som då får vi se dem som allierade. Låt oss hoppas med större framgång än för drygt 300 år sedan.

Läser att Åkessons gäng just nu får stödundervisning för att klara av arbetet i Riksdagen och som regeringsunderlag.

Snacka om att kasta pärlor för svin!

Några reflektioner efter gårdagens debatt mellan företrädare för partierna i kommunvalet i Umeå. När deltagarna uppmanades att berätta vilka politiska förebilder de har, nämnde V: s gruppledare Bore Sköld Gudrun Schyman, moderaten Anders Ågren gamle partiledaren Gösta Bohman och de grönas Nils Seye Larsen Greta Thunberg.

Vad säga om detta? Gudrun Schyman har övergett två partier, först V, där hon var partiledare, och sedan Fi, ett parti hon själv grundade för att köra igång ytterligare ett. Utöver det är hon känd för pinsamheter i en foajé till en biosalong.

Gösta Bohman då? Framgångsrik högerledare på sin tid. Han såg till att sänka trovärdigheten för det borgerliga samarbete han annars påstod sig sätta så högt, när han och partiet lämnade regeringen Fälldin 1981 i protest mot ett skattesänkningsförslag som M annars i grunden gärna ville ha. Detta eftersom han inte ville att regeringen skulle göra upp med S.

Det mönstret är något man känner igen. Dagens moderater gjorde likadant när de hellre fällde regeringen än att den fick igenom ett förslag som C och L förhandlat fram gällande liberalisering av hyresmarknaden. Man kan undra om Ågren kan tänkas göra likadant som sitt föredöme även lokalt.

Greta Thunberg då? I det närmaste helgonförklarad för att egentligen inte göra något annat än att skolstrejka från lektioner hon tydligen ändå var befriad ifrån, och som inspirerat till en rörelse som hellre blockerar ambulanser på vägarna än att engagera sig direkt i politiken för en förändring. Också här i Umeå har vi sett Larsens gröngölingar blockerande vägar genom centrala Umeå.

På sig själv, känner man andra, heter det. Och då kan man ju fundera över vilka egenskaper de här lokala politikerna tänkte på när de namngav sina idoler.

Vår egen företrädare, Liberalernas Maria Lindvall valde Birgitta Ohlsson, tidigare EU – minister och principfast liberal och stridbar förkämpe för jämställdheten. Det säger väl en del.