Den 6 oktober 1973 small det i Mellanöstern. Igen. Araberna skulle ha sin ”revansch” och anföll Israel under helgen Yom Kippur. Israel togs i viss mån med överraskning, men efter några inledande framgångar fört Egypten och Syrien, slutade det ändå med nederlag för araberna.

Följderna blev på sätt och vis lika dramatiska som själva kriget. För nu använde araberna oljevapnet. Precis som Putin har använt och använder gasen. Oljepriset steg dramatiskt och det fördjupade den lågkonjunktur som redan var på väg.

I Sverige kom det att innebära att den utbyggnad av kärnkraft man hade inlett året före, utvidgades. Kärnkraften var omstridd redan då, och resten av 70 – talet kom att till stor del präglas av den politiska striden om kärnkraften. Den kom att innebära flera maktskiften och kom i förlängningen att bana vägen för tillkomsten av ett nytt parti, miljöpartiet.

Situationen som den nu ser ut påminner en hel del om det som skedde då. Kärnkraften, som var på god väg att läggas ner, har fått ett slags renässans. Åtminstone i ord.

det finns – tydligen – något slags oemotståndlig lockelse med denna teknik för åtminstone en del politiker. Det skulle vara intressant att låta någon psykolog utreda hur denna inbillningssjuka, så ser nämligen jag det, kan få ett sådant grepp över somligas sinnen.