Just när det drar ihop sig till jul och det är så mycket som ska göras, slår en förkylning till. Näsdropparna är just nu oumbärliga.

Frågan är dock om inte politiken som helhet är i sämre skick än vad som är fallet med min enkla person just nu. Sviterna av valfebern tycks vara värre än långtids – covid. Åtminstone av valdebatten igår att döma.

Andefattig är väl bland det snällaste omdöme man kan avge. Inte tillstymmelse till besked om vad man vill göra. Än mindre hur det ska ske. Hur allergisk man än är mot påstående att det var bättre förr, kan det ändå sägas att man åtminstone på vissa håll var mer klarsynt förr än vad som framgick på söndagskvällen.

Om man får tro det som ändå sades, verkar det som om vi ska kompenseras för alla otrevligheter (elpris) som orsakats av det faktum att det faktiskt är krig. Ja, det är faktiskt KRIG i Europa.

De enda som inte kunde beslås med rosenröda eller himmelsblå löften avgivna under valrörelsen är faktiskt Liberalerna. Vilket inte hindrade den snart f d partiledaren Lööf från att hoppa kollagn Pehrson i mitten. Vad det nu skulle vara bra för.

Den 13 december 1939 tillträdde en samlingsregering i Sverige. Alla fick vara med utom kommunisterna som hyllade Stalins angrepp på Finland och uppmanade finnarna att ge upp.

Den gången förstod man vikten av samling. Även om nog ingen kunde föreställa sig det enorma blodbad som först skulle ta slut 1945.

Det är så gott som alltid lättare att börja krig än att avsluta dem. Just nu syns inga tecken på att eländet i Ukraina ska ta slut. Dessvärre syns inte heller några tecken på någon mer realistisk syn på samhällsproblemen från vare sig M, KD eller S. För att inte tala om V och SD.